Kvinnor i 80-årsåldern, tjejer i grundskolan delar med sig och allas erfarenhet är densamma, förutom att en del brott är grova och straffbelagda, andra mindre allvarliga – men känslan av utsatthet och maktlöshet är densamma.

Nej, det har inte skrivits och sagts nog om #metoo, alla år av tystnad och lidande behöver komma ut i ljuset.

Förändringens tid är här.

Många män, ja även kvinnor, frågar varför man inte har sagt något, anmält övergreppen – men då har man missat något väsentligt i de alla flesta berättelserna. Man har sagt något, från åren i förskolan när man sagt till förskolelärarna och föräldrarna men ständigt fått svaret att pojkar är pojkar. Det är deras sätt att visa att man tycker om någon eller att det var väl inte så farligt.

Tjejerna i grundskolan som har sagt till lärarna och rektorer men där ingen förändring skett.

När kvinnor har anmält och det har gått till rättegång och där fokus ofta har varit på kvinnans beteende, klädsel, nykterhet och så vidare – och där förövaren har gått därifrån som en fri man, brott har ej kunnat bevisas.

Jo, vi har sagt något. Ibland skrikit, förtvivlat.

Men allt detta har tyvärr också lärt oss att vi faktiskt lever i en mans värld och där anpassning och tystnad har blivit en strategi för att överleva. En normalisering av att det är så här det är.

Men hur har det kunnat bli så normaliserat?

Det är faktiskt bara att titta sig omkring, mäns överordning och kvinnors underordning är det som faktiskt genomsyrar samhället på många plan. Allas lika värde är ingen realitet, mäns värde är alltid lite högre än en kvinnas.

När tjejer börjar idrotta, så lär man sig snabbt att pojklaget får mer resurser och de bästa träningstiderna.

De är ju bara ett tjejlag och det är pojklaget som är det viktigaste i klubben.

Om tjejerna är mer framgångsrika, spelar i en högre division så spelar det ingen roll, killarna ska ha de bästa resurserna ändå och detta ses som fullt acceptabelt.

Når man landslagsnivå så gäller det samma, kvinnorna får i stort sett betala för sitt landslagsuppdrag medan männen blir välbetalda.

Kvinnor skaffar sig högre utbildning men männen är de som får högre lön.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har debatterats i årtionden men ingen förändring sker.

Allas lika värde, men männens lite mer.

Titta på bolagsstyrelser där bara marginella förändringar har skett under de senaste åren, trots en intensiv debatt i frågan.

Det är väl kompetensen som ska räknas inte könet … Allas lika värde, men männens lite mer.

Trots högre utbildning hos kvinnor så är det männen som besitter kompetensen.

Jag skulle kunna räkna upp område efter område där det är på detta sätt, men andemeningen är nog tydlig så det räcker. Mäns överordning och kvinnors underordning är det som genomsyrar samhället.

Den yttersta konsekvensen av detta är det vi hör om nu, män som anser sig – i sin överordnade position – ha rätt till den underordnades kropp, kvinnans.

De som tror att det här bara handlar om att vi måste lära männen att de inte har rätt till kvinnans kropp, att kränka och våldföra sig på kvinnor har fel.

Det handlar om att ändra strukturer från grunden, att få ett samhälle där lika värde faktiskt existerar på riktigt.

Där politiken måste ta på sig en ledande roll i förändringen, där lagar måste förändras.

Där skattepengar som betalas ut måste bygga på likvärdighet mellan könen.

Där varje förslag måste analyseras utifrån principen allas lika värde.

Det handlar om en revolution av hela samhället, där mäns överordning och kvinnors underordning förpassas till historien. De partier, politiker, företagsledare, idrottsledare, med flera som inte förstår detta, kommer snart att sköljas bort av kvinnors kraft.

Det som krävs är att lika värde verkligen är lika värde.