Jonas Kullinger: Förändringen börjar här, med oss

Sedan en tid tillbaka ingår jag i en grupp som utifrån våra respektive erfarenheter träffas informellt och samtalar om jämställdhet, jämlikhet, genus och normer. Senast träffades vi i kölvattnet av det enorma genomslag som #metoo har haft. Vi kom bland annat att prata om trygghet och när och var vi känner oss trygga. Vi kommenterade även hur stor skillnad det sannolikt blir på dialogen när ett sådant samtal sker kvinnor emellan.

Vi förstår att kvinnors trygghet i mångt och mycket påverkas av män som grupp i egenskap att vara bärare av normer om manlighet och idéer om sexualitet. Rätt och slätt patriarkala normer. Vi berörde även hur viktigt det är att #metoo synliggör sexism och medvetandegör förlegade normer och skadliga beteenden.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Jag tänker att vi var och en kämpar för sig och sedan en tid tillbaka även tillsammans för att förändra normer runt manlighet. Jag ser det som en nyckeluppgift att sprida normkritisk feminism till fler män. Til syvende og sidst handlar det om att frigöra ”pojkar” och ”män” samt ”pojken” och ”mannen” som individ från trånga och skadliga ideal och på sikt bidra till skapandet av ett jämställt (och jämlikt) samhälle.

Jag ser inte kön på ett binärt sätt, alltså att det enbart finns flickor och pojkar, kvinnor och män. Kön och könsidentiteter är glidande och har alltid varit det. Ett normkritiskt förhållningssätt, menar jag, bidrar till att frigöra individer från trånga normer om biologiskt kön och könsidentitet och könsuttryck. Det kan även öppna upp för att felkönade personer kan känna sig tryggare att uttrycka detta. I min föreställning är heterosexuella och binära normer om manlighet förtryckande för kvinnor, transpersoner och alla de som inte känner igen sig i de förväntningar som föreskrivs i och med upprätthållandet av dem.

En del samtal jag har haft den senaste tiden om #metoo har även handlat om att talaren har velat förminska eller påföra skuld och skam på de personer som uttryckt vad de har upplevt. De samtalen har mynnat ut i dialoger om huruvida det är rimligt att skuldbelägga offren. Jag upplever att vi då har kunnat nå samsyn beträffande det problematiska i att skuldbelägga offren. Vi är många som vill se ett annat samhälle och ett annat samhällsklimat där fler kan känna sig trygga.

En övertygelse jag har är att ett steg på vägen mot ökad trygghet är ökad och visad hänsyn, samt respekt för varandra som individer och för kroppslig integritet. Det vore fantastiskt om vi kunde konstatera att förändringen börjar här, med oss. Tillsammans.