Ledare: Föräldralösa barn försummas ännu

Igår hörde jag en dikt där poeten sa att vi vuxna måste lära barnen att de är vår framtid. Jag tänker plötsligt på utställningen ”Barnhemsbarn” på Göteborgs stadsmuseum. I den finns bland annat berättelser från barn som bodde på Vidkärrs barnhem förr i tiden och man får veta hur det gick för dem sedan. När jag besökte utställningen beskrev guiden den syn man hade förr i tiden på barnhemsbarn. En syn som präglades av fördomar, hat och människoförakt. Plötsligt slog det mig att mycket av den synen finns kvar än i dag, fast nu är det ensamkommande flyktingbarn som måste ta skit, för att människor är idioter. Askungens styvmamma är en ängel om man jämför henne med Moder Svea, när det handlar om hur hon tar hand om föräldralösa barn. Det finns alltför många barn i dag som aldrig får höra att de är vår framtid. För vi lever i ett land där myndigheternas byråkrati och bristen på ekonomiska resurser är i vägen för alla fairy godmothers. 

Något som ensamkommande flyktingbarn har gemensamt med barnhemsbarnen är att de utsätts för daglig diskriminering av det övriga samhället. Förr i tiden tvångsomhändertog staten barn vars föräldrar var ”tattare”. Inte nog med att barnen slets ifrån sina familjer, de ansågs dessutom vara mindre värda på grund av sin bakgrund. Kanske var det därför så många vuxna kunde utsätta dessa barn för otaliga övergrepp och komma undan med det. Fasansfulla övergrepp som man kan läsa om bland annat på barnhemsbarnsutställningen. Dessa barn var liksom inte lika viktiga att skydda som andra barn. 

Idag skriver vuxna människor vidriga kommentarer på internet, om de redan av krig och elände traumatiserade flyktingbarnen. De svartmålas på grund av sin etnicitet. När de två pojkarna, som brutalt omhändertogs av ordningsvakter i Malmö tidigare i år, försvann spårlöst gjordes det till en början inga sökinsatser. De lämnades helt enkelt åt sitt öde. Och de är inte ensamma. Faktum är att det är vanligt att ensamkommande flyktingbarn försvinner spårlöst, det rör sig om hundratals varje år. Varken myndigheter eller samhället anstränger sig särskild mycket för att hitta dessa barn, som ibland kan vara bara sex år gamla. Vidkärrs barnhem finns inte längre, men denna ständiga försummelse av föräldralösa barn i Sverige verkar aldrig få ett slut. 

Utställningen Barnhemsbarn tar slut den 23 augusti. Av vad jag har förstått så har det ovärderliga materialet som varit en del av utställningen ingenstans att ta vägen efter det. En otroligt viktig del av göteborgsk historia kommer att packas ihop och skyfflas undan. Enligt mig är det ytterligare ett övergrepp mot dessa barn som numera är vuxna. Det onda som drabbat dem kan inte göras ogjort. Däremot kan Göteborgs stad se till att denna utställning blir permanent, förslagsvis kan den flyttas till det hus som är kvar av Vidkärrs barnhem. Både för att barnhemsbarnen ska få upprättelse, men också för att vi som samhälle inte ska glömma våra misstag. För uppenbarligen har vi inte lärt oss vikten av att ge föräldralösa barn en bra start i livet. Och vi måste dessutom bevara historien som en ständig påminnelse om att det är vårt jobb som vuxna att lära barnen att de är vår framtid.