Det var Bildtregeringen som startade den långa marschen mot marknadiseringen av skolan, men under S-regeringar fullföljdes den – naivt och helt utan kritik. S-regeringen kom till exempel överens med Miljöpartiet om att kraftigt höja skolpengen till friskolorna – och kanske var det just det som fick kapitalisterna att vakna till: ”Här finns stora pengar att tjäna.” 

En höjning som var tänkt att rädda små idéburna skolor blev den trumpetfanfar som väckte giriga riskkapitalister. 

Numera vet nog de flesta väljare att Sverige har en unikt marknadiserad skola och även de som hyllar valfriheten har antagligen en gnagande känsla av att systemet skapar segregation. Och inte bara det: en överväldigande majoritet av väljarna vill förbjuda eller begränsa vinster i skolan. 

Genom åren har jag många gånger påpekat att det är extremt märkligt att de borgerliga partiledarna – däri inräknat SD – i denna fråga helt seglat ovan de egna väljarna – och nästan aldrig konfronteras med de egna väljarnas motvilja mot skolsystemet. När det finns en spricka inom S eller MP exploateras det vanligtvis snabbt av medierna men hur ofta har vi sett Annie Lööf eller Ulf Kristersson få stå till svars inför de egna väljaropinionerna? Mycket sällan. Det är ju ett kraftigt underbetyg till mediernas politikbevakning – man lyssnar till vad partiledare säger däruppe, men inte till vad partiernas väljarbaser tycker. Medierna har ofta seglat med i en elitistisk våg.

Då och då dyker i alla fall vinstkritiska röster upp i borgerligheten. Vi såg det på Centerpartiets stämma i höstas. Då fick partiledningen ta i med hårdhandskarna mot flera uppstudsiga ombud. Kanske har vi sett det även hos Liberalerna, som under Johan Pehrson i alla fall sagt sig vilja reformera skolsystemet. Men hos i synnerhet Moderaterna är det knäpptyst i frågan, eller rättare sagt: partiledningen försvarar nästan hysteriskt valfriheten och friskolorna. Kristersson går faktiskt upp i falsett när han bemöter kritik av skolkoncerners vinster – och sakta men säkert växer känslan av att det höga röstläget är ett sätt att dölja en stigande osäkerhet i frågan.

Man måste nästan vara socialt blind för att inte se de problem som marknadsskolan orsakar. Det här tror jag många borgerliga väljare känner starkt om de vinstdrivande skolkoncernerna: ”De fuskar med antagningen, betygssättningen och rättningen av de nationella proven. De fuskar med skolgård, matsal och bibliotek. (…) Vi har fått en kvasimarknad där privata företag tjänar pengar på skattebetalarna. Offren är eleverna. Inte nödvändigtvis eleverna på den enskilda friskolan, men elever i samhället generellt.”  

Det där kunde vara mina egna ord, jag skriver under på dem. Men det är den moderate kommunpolitikern Robert Wenglén i den moderatstyrda kommunen Lomma som uttalar i DN. 

Vad är det han gör här? 

Svar: han torgför en i själva verket självklar konservativ hållning till frågan om vinster i välfärden. När den högsta moderatledningen älskar friskolor och valfrihet är det inte en konservativ hållning. Det är heller inte en liberal ståndpunkt; här rör det sig ju just om en ”kvasimarknad”. 

Vad vi ser hos centerledningen, KD-ledningen, M-ledningen och sedan några år även SD-ledningen i skolfrågan är ett politiskt tänkande som inte kommer inifrån deras egna ideologier – det kommer från ett näringslivsintresse och ingenting annat. 

Partiledningarna har helt enkelt kapats av olika lobbyorganisationer. Ett renodlat ekonomiskt intresse från en snäv grupp välfärdskapitalister har utsläckt den idépolitiska grundsynen även hos de borgerliga partiledningarna. Såväl konservativa som liberaler har här helt släppt den annars grundmurade hållningen att staten ska vara försiktig med skattebetalarnas pengar.  

Därför har vi fått denna förödande situation: en majoritet i riksdagen klarar inte av att kanalisera folkviljan i frågan om vinster i välfärden och i synnerhet i skolan. Majoriteten har istället anammat budorden hos ett simpelt ekonomiskt intresse hos några få. Socialdemokratin har heller inte klarat av att stå emot friskolelobbyn särskilt väl, även om partiet har skärpt sig en del senaste året. 

Det tog några årtionden att genomdriva marknaden som överordnad princip för skolan (den är överordnad därför att även de kommunala skolorna tvingas att följa den eller bära kostnaderna för den). 

Hur länge ska det ta innan de borgerliga partierna kapar banden till ett smalt ekonomiskt intresse och vågar tro på sina egna ideologier igen?