BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När folkinitiativen utvärderades på 00-talet syntes emellertid en tydlig tendens – under de första tio åren med folkinitiativ hade 90 procent av dem avslagits i fullmäktigeförsamlingarna. Under 2011 ändrades därför villkoren. Nu krävdes i stället tio procent av befolkningens namnunderskrifter, samtidigt som gränsen för avslag i fullmäktige höjdes till 2/3 majoritet. 

I norra Norrland har folkinitiativen sedan dess snabbt tagit märkbar plats i den lokala och regionala politiken. 

Ett välkänt exempel är den folkomröstning som initierades av Doroteaupproret i deras kamp för en likvärdig vård i inlandet. 2013 gick västerbottningarna till valurnorna för att som första landsting rösta om ett folkinitiativ. 88 procent röstade ja till att riva upp de nedskärningar som riktades bland annat mot sjukstugan i Dorotea. Landstinget ställde sig inledningsvis ambivalent till resultatet, eftersom endast 29 procent av de röstberättigade i länet deltog. I slutändan vann ändå de protesterande. Folkinitiativet hade troligen bland flera andra protestmetoder – såsom den tre år långa sjukstugeockupationen – en inte obetydlig roll i det. 

Året därpå stod Skellefteå på tur. Folkinitiativet Intressegruppen Centrumbron hade samlat in 6 213 namn, varpå det vankades folkomröstning gällande huruvida det skulle byggas en ny bro över älven eller inte. Över 50  procent röstade, och en klar majoritet sade nej. Därmed bordlades frågan av fullmäktige, fram tills nu i veckan – tre år senare – då Socialdemokraterna aviserade att man inte längre tänker acceptera valresultatet. Bron ska byggas i alla fall.

2016 var det dags för omröstning i Sorsele, efter att ett folkinitiativ hade väckt frågan om byggandet av en omfattande vindkraftspark i kommunen. Här deltog hela 62 procent av de röstberättigande, och valresultatet visade en svag fördel för nej-sidan. Det dröjde inte länge förrän fullmäktige trots det beslutade att strunta i valresultatet, och tillåta ett bygge av parken.  

Samma år bildades också ett folkinitiativ i Luleå, som ett led i en kampanj för att stoppa nedskärningar och centraliseringar inom skolan. Organisationen Hela kommunen ska leva och lära samlade in de cirka 8 000 namn som krävdes. Men här tog det stopp i kommunfullmäktige på samma sätt som det så ofta hade gjort innan lagändringen 2011. I november 2016 röstade två tredjedelar av fullmäktige emot att en omröstning skulle genomföras. 

För den som i dag vill sammanfatta resultatet av de senaste årens folkinitiativ i vår norra landsända ser det kanske inte helt ljust ut. Tendensen tycks fortfarande vara att politiker ogärna ser att initiativen testas vid valurnorna, och om det ändå görs verkar benägenheten vara stark att köra över väljarnas vilja. 

Samtidigt missar nog många en förtjänst med initiativen. För i jämförelse med många andra slags gräsrotskampanjer som mobiliserar i olika sakfrågor, tycks just folkinitiativen bli mer vida omskrivna och ihågkomna. Än viktigare syns också i metoden en särskild förmåga att mobilisera ett brett deltagande, som skiljer ut sig i en tid när partiernas medlemssiffror rasar, samtidigt som politiken blir alltmer professionaliserad, snarare än folkrörelsebetonad. 

Med den utgångspunkten framstår det också som intressant och viktigt att folkinitiativen fortsätter att väckas och prövas – åtminstone som en påminnelse till alltmer befästa eliter. Men kanske också som noder i ett nätverk av erfarenheter, som kan bli till något långt större än det som märks i dagens enskilda exempel.