Beslutet att förbjuda mentolcigaretter är en del av ett EU-direktiv från 2014. Till 2022 ska de smaksatta cigaretterna vara försvunna i samtliga medlemsländer. Poängen sägs vara att unga rökare föredrar smaksatta cigaretter. Visst stöd för grundtesen finns. 2013 konstaterade forskningsjournalen Tobacco Control att mer än varannan ung rökare i USA rökte mentol.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sverige har inte mycket annat att göra än att följa EU:s direktiv. Samtidigt är det tid att fråga sig om Gabriel Wikströms kampanjer mot rökning är rätt väg att gå.
Wikström är socialdemokratisk folkhälsominister. Hans ansvar bör vara att utjämna den orättvisa fördelning av god hälsa som råder i Sverige. Det är inte bara inkomstklyftorna som växer. Sedan början av 90-talet har skillnaden i livslängd mellan hög- och lågutbildad fördubblats. Den som bor i Danderyd blir idag 18 år äldre än den som bor i Vårby.
Men var du bor bestämmer inte bara när du dör. Det avgör också hur stor risk det är för att du blir rökare, något som i dagens Sverige är förhållandevis sällsynt.
I EU:s Eurobarometerundersökningar har Sverige det lägsta antalet rökare i unionen – drygt tio procent av landets vuxna befolkning är rökare, att jämföra med EU-snittet på närmare 30 procent. Och de senaste tio åren har rökningen minskat i alla grupper i samhället.
Men skillnaden mellan socioekonomiska grupper blir större. 16 procent av Sveriges låginkomsttagare röker dagligen. Hos höginkomsttagare är det fem procent. Samma förhållande råder mellan vuxna med förgymnasial och eftergymnasial utbildning. Statistik visar att rökningen hos personer med kort utbildning minskar i betydligt långsammare takt än hos de med medellång eller lång utbildning.
Mellan 2011 och 2012 blev andelen rökare i den lågutbildade gruppen faktiskt fler. Den utvecklingen skedde trots ökade tobakspriser och trots finansminister Anders Borgs ord: ”Det ska löna sig att jobba, inte röka och supa.”
TV3-konceptet Lyxfällan hjälper människor vars ekonomi satts ur spel av inkassoföretag och kreditkortsutgivare som agerar hänsynslöst på en marknad med alldeles för få regleringar. Inte sällan tillhör de skuldsatta de tio procent av befolkningen som röker. Ett par som drömmer om att köpa hus får se en lastbil fylld med sin konsumtionsmängd av cigaretter och snus. ”Ni lägger 19 000 kronor per år på skit”, konstaterar en av de två arga civilekonomer som leder programmet.
Retoriken hos både Borg och Lyxfällan är tydlig – det är oansvariga personer som röker och det är deras eget fel. Att populärkulturen och borgerliga politiker väljer att uttrycka förakt mot rökare är inte oväntat. Båda två har lång historia av såväl klassförakt som ointresse för strukturella lösningar.
När Cancer Research UK gjorde en undersökning bland över 2000 rökare i Storbritannien 2009 fick enkätpersonerna berätta varför de röker. 20 procent svarade att rökningen ”var något att göra”. Nästan hälften svarade ”det hjälper mig att hantera stress”.
I Hilary Grahams Gender and class as dimensions of smoking behaviour från 1994 visas att arbetarklassmödrar redan då trätt fram som den största gruppen rökare i Storbritannien. Graham skriver bland annat att rökning ”ofta beskrivs som en av få saker en fattig person kan unna sig”. Hos Graham nämns även materiell ångest som en anledning till rökning.
Kommer Wikströms förbudskampanjer, prishöjningar och sociala stigmatiseringsprocesser riktade mot rökare faktiskt få färre att röka? Sannolikt inte. Cigarettpriset har gått uppåt successivt under en längre tid. Hälsofarorna är väl kända. Över- och medelklassen har sedan minskat sin konsumtion till näst intill försumbara siffror.
Dagens rökare är till största delen låginkomsttagare, sjukskrivna eller långtidsarbetslösa. De röker inte för att hälsovarningarna inte tar upp tillräckligt mycket plats på cigarettpaketen. De röker inte för att cigaretter är billiga. Svaren lär snarare finnas i de brittiska studierna: uttråkning, stress och ångest.
Förslag om låsta skåp och mentolförbud fördummar rökare och förminskar de skäl att röka som många upplever sig ha. Tillsammans med höjda priser kan istället den sociala och ekonomiska segregationen för en redan utsatt grupp i samhället öka. Folkhälsoministern riskerar att skapa än större välfärdsklyftor i sin jakt på enkla lösningar på komplexa problem.
