Kan folket ha fel? Det är en fråga som är värd att fundera på. Inte bara när det gäller valet av Donald Trump som president i USA, eller Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU, två val under vilka en gärna vill fråga sig varför folk röstar som de gör. Men en näraliggande illustration av samma problem är Göteborgs kommuns hemsida, där folk kan komma med idéer till förbättringar i staden. Om ett förslag får mer än 200 röster, ska förslaget behandlas av ansvarig politisk nämnd. Det här initiativet kallas för ”Göteborgsförslaget”. Göteborgsförslaget är ett försök att få väljarna att känna sig mer delaktiga i besluten, och därmed också mer engagerade.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Demokrati är bra. Så mycket demokrati som möjligt är så bra som möjligt. Men demokratin skulle inte vara någon bra demokrati om den inte också innefattade en del frågeställningar, som till exempel hur gammal en ska vara för att få rösta, i vilken grad en majoritet ska få bestämma om en minoritets förutsättningar i ett samhälle, eller om en ska kunna rösta för att inskränka rösträtten. När det gäller ”folkets vilja” är Sverigedemokrater och västlänksmotståndare numera bland de ihärdigaste förespråkarna. Men ”folkets vilja” är ett begrepp som går att tolka på många sätt, och det görs också (alltför) ofta i populistiska syften.
Ett bra exempel är den folkomröstning som hölls 1988 i Sjöbo kommun om flyktingmottagande. I den sedermera ökända folkomröstningen vann motståndarna till flyktingmottagning med 64,5 procent, medan ja-sidan fick 31 procent. Man skulle kunna säga att det var folkets vilja i Sjöbo att inte ta emot flyktingar i just Sjöbo. Problemet är att det var folkets vilja i Sverige i stort, att Sjöbo kommun (i lika hög grad som andra kommuner) skulle ta emot flyktingar. En sådan sak blir alltså omöjlig att rösta om i en kommun, eftersom man helt enkelt inte vet vilka ”folket” är. Det här har att göra med ”Göteborgsförslaget”. Ett skäl för att inte ta upp en fråga som har presenterats i Göteborgsförslaget, trots många röster, kan vara till exempel att den redan har avhandlats i tillräcklig omfattning, så som var fallet med bland annat Gunnar Lindgrens förslag om hearing om Västlänken, som han skrev om på GP Debatt, 2 december. Ett annat skäl att inte ta upp frågor även om de fått många röster kan vara att när det gäller folkopinionen i Göteborg, är trafikfrågor och stadsbyggnadsfrågor ständigt aktuella med många som engagerar sig, medan exempelvis miljöfrågor inte får lika många förslag och heller inte lika många röster, trots att det är ett lika allvarligt, eller antagligen allvarligare, problem.
Ett problem med den så kallade folkopinionen generellt är att den ofta handlar om att stoppa olika projekt. Västlänken är ett exempel, men samma sak gäller den tidigare planerade tillbyggnaden till Universitetet, Campus Näckrosen, som är tänkt att ligga vid Näckrosdammen, där boende i området har protesterat, vilket har dragit projektet i långbänk. Det här gäller också den planerade omstruktureringen av Gathenhielmska parken som inte har kunnat genomföras under flera år.
Den ovan nämnde Gunnar Lindgren, skriver i sin artikel på GP Debatt, att hans förslag om en hearing om Västlänken och en granskningskommission, trots att den fick flest röster av alla på Göteborgsförslagets sida, inte tas upp i någon nämnd. Avslaget får Gunnar Lindgren att befara att politikerna ”inte är speciellt intresserade av att ta del av de tankar och idéer som engagerar oss göteborgare utan verkar helst önska syssla med annat”. Men demokrati är inte så där fyrkantigt och lätthanterligt, demokrati är inte ens självklart, utan någonting som en måste jobba på att bevara, inte minst genom att fördela frågor och ämnen efter samhällets behov, vilket inte alltid är samma sak som fördelningen av poster på Göteborgsförslagets sida. Demokrati innebär inte att samhället måste lyssna till allas enskilda åsikter. Det kan vara omöjligt att lyssna till alla enskilda åsikter. Demokrati är folkets röst. Men dels måste det vara tydligt vilka ”folket” är och dels har ett demokratiskt samhälle till uppgift att bevara både sig själv och folkets rätt till framtida generationer. Och det är en uppgift som kanske, även om den är svårare, för oss andra känns viktigare.
