Själva frågan kändes av i vardagslivet på ett annat sätt än tidigare efter bränder och värmerekord och den uppmärksamhet som kom kring ödesfrågorna under toppmötet i Katowice. Greta Thunberg, en flicka i skolåldern, blev ett underbart världssamvete och sa det som ingen egentligen kan säga emot: Våra samhällen måste ställas om, något alternativ till det ges inte.

Och det var en glädje att se de gula västarna välla in i den franska huvudstaden och leverera sitt budskap till proppmätta eliter: Det här går inte längre. Ojämlikheten har gått för långt. De gula västarna var, och är, naturligtvis ingen entydigt progressiv rörelse. De är både berättigad protest och symptom på vad som sker när en döv marknadsliberalism fördjupar klassamhället och överger de som har det sämst ställt.

Det fanns alltså hoppfulla tecken under 2018. Men: Vi lever fortfarande i en era som definieras av den våg av högerpopulism som sköljt över världen sedan finanskraschen för mer än tio år sedan. I land efter land har denna våg lamslagit demokratin och försämrat tonläget i den allmänna debatten – för att inte tala om tonfallen på sociala medier.

En ny grinighet har kommit över all politik och kanske till och med över de sociala relationerna i allmänhet där våldet i värsta fall blir slutstationen: Den förfärande symbolen för detta blev den hemlöse romen Gicas död i Huskvarna. Den svagaste tänkbara människa utsatt för grov misshandel av tonåringar.

Nu går vi in i ett 2019 som kan bli ett oerhört turbulent år. Världsekonomin vandrar längs en avgrund och på de stora börserna uppmäts hela tiden nya skalv. Den absurda bostadslånemarknad som fick krisen 2008 att detonera tycks nu ha ersatts av nya finansiella instrument med lika ödesdiger detonationskraft. 2019 kan faktiskt bli det år då alla ideologier och alla vedertagna föreställningar på allvar skakas om.

En ny finanskrasch riskerar denna gång att slå hårt även mot ett Sverige där den privata bolåneskulden är en tickande bomb. USA:s skuldberg växer. Och fortfarande är det skattesänkningar som dominerar den politiska agendan i de flesta länder: En döende nyliberalism kan visa sig bli giftigare än när den var som mest levande.

Över detta domedagsscenario svävar så en annan apokalyps: Klimatkrisen. 2019 måste bli det år då frågan växlas in i reella omställningsprogram som lyfter planeten ur sitt fossilberoende. Måste, ja. Men mycket litet tyder på annat än att problematiken fortsätter att skjutas upp. Ty samtidigt som den moraliska medvetenheten ökar om klimatkrisen fattas fortfarande ett uppvaknande av de rättviseideologier som är de enda som kan lösa krisen: Utan social jämlikhet går det inte att rubba färdriktningen mot en allt varmare planet. De översta skikten är de värsta klimatbovarna.

I Sverige kan vi inom kort sitta med en kompromissregering där socialdemokraten Löfven visserligen är statsminister, men där politiken rätt mycket fortsätter i traditionell marknadsliberal riktning. Centern och Liberalerna lär tvinga igenom skattesänkningar och kanske till och med försämrad arbetsrätt – och därmed försämras faktiskt oddsen för en fungerande klimatomställning.

Överhuvudtaget är det en gåta att den utdragna regeringsbildningen helt har saknat klimatpolitiska ingångsvärden: En kompromissregering skulle ju kunna ha en omvälvande klimatpolitik som sitt verkligt nyskapande och entusiasmerande drag.

Så vad kan vi hoppas på 2019? Vad bör vi hoppas på? Svar: Ökad gräsrotsaktivitet. Människor som lämnar sin privatiserade tillvaro och går in i sociala rörelser och partier. I längden är detta det enda som kan förändra saker och ting. Folket bygger landet, folket är de enda som kan det, sjunger Ulf Lundell.   

Jag brukar kalla det för vänsterpopulism. Stenhård systemkritik, framburen av massor av vanliga människor. Det är det enda som hjälper. Och det ställer krav på var och en av oss. Vi kommer inte undan.

Ledaren har tidigare publicerats i Dala-Demokraten.