En tid senare står det klart att för att kvala in i det ”folk” som ska undsättas krävs det att du äger minst en fastighet och minst en bensinbil. Folket – det är villaägare och bilister, punkt. Undsättningen kommer dels i form av ett elprisstöd som ger mest pengar till de som har flest kvadratmeter att värma upp, och även i form av ökat reseavdrag kryddat med sänkning av bensinpriset för privatbilisterna. Visserligen en liten sänkning i förhållande till löftena, men fortfarande regeringens största satsning och med ett kännbart pris för skattebetalarna. (Jag är medveten om att elprisstödet riktas till alla som har ett elavtal, men stödet blir någon tusenlapp för folk i normala lägenheter och uppåt 50 tusenlappar eller fler för de som, i likhet med den elprisplågade riskkapitalisten Gabriel Urwitz, äger tre sommarhus).

Över hälften av folket bor i lägenheter, varav merparten i hyresrätter. Vad gäller bilar är det svårare att räkna, men det finns strax under fem miljoner personbilar i Sverige. Ingenting tyder på att sittande regering överhuvudtaget ställt sig frågan om hur den del av folket som varken har villa eller bil ska stödjas denna krisvinter.

Det går ju att tänka sig andra sätt att undsätta folket inför krisvintern. Finska Vänsterförbundet kräver sänkt matmoms, inte ett orimligt förslag med tanke på att just matpriserna ökat betydligt mer än inflationen under senaste året. LO föreslog nyligen ett extra barnbidrag till jul. Vänsterpartiet har bland annat föreslagit halverat kollektivtrafikpris. Inget av dessa förslag plockas upp av massmedier eller in i det bredare samhällsdebatten. Man måste vara en politisk nörd för att överhuvudtaget notera dem. De tycks betraktas som tokroliga förslag från ungdomsförbunden brukar betraktas; inte värda att ta på allvar och absolut ingenting för veckans Agenda. Varför? Kanske för att ”alla” ekonomer avfärdat dessa förslag som ineffektiva. Exempelvis visade en analys från Riksrevisionen att tidigare sänkningar av matmomsen inte varit ett kostnadseffektivt sätt att stötta resurssvaga hushåll eftersom det är för brett; priset sjunker ju på både fiskpinnar och färsk torskrygg, så att säga. Mot extra eller tillfälligt höjda barnbidrag brukar liknande argument anföras; det går ju även till de som inte alls behöver det, ni vet de som sätter in hela summan på ett fondkonto för framtiden och självgott tror att det gör dem till särskilt goda föräldrar.

De här invändningarna mot sänkt matmoms och förstärkta barnbidrag är inte grundlösa. Men att anföra dem för att försvara den reellt bedrivna krispolitiken, däremot, är riktigt skruvat. Man avfärdar med expertförakt åtgärder med argumentet att de slår lite fel, för att sätta in åtgärder som målinriktat slår helt fel istället; villaägare och bilister hör garanterat inte till de grupper som har allra svårast att klara vinterns räkningar och mathandlingar. Snedvridningen mellan behov och insats maximeras. Kanske formuleras den här snedvridningen bäst av den 18-åriga fritidsledaren Nor Alsaidan i Hammarkullen i ett reportage om inflationens konsekvenser (Arbetaren 22-11-16): ”Om politiker ändå ska kalla områden som Hammarkullen för ett utsatt område, då tycker jag att de borde behandla det som utsatt.”

Se där, en enkel men tydligen helt radikal tanke.