Jag är bibliotekarie – ett för mig på många sätt ärofyllt arbete – där jag känner att min tid används för att hjälpa folket, inte tvärtom. Och vi bibliotekarier är verkligen medborgarnas sista utpost när Migrationsverket, Försäkringskassan, socialtjänsten, medborgarkontoren och bankerna nedmonteras eller stänger igen i socioekonomiskt utsatta områden – även så kallade ”problemområden” och ”orten”. Jag har under den senaste veckan hjälpt ett barn hitta en förlorad sko, en mamma att betala räkningar, rättat ett cv, rättat matteläxan och engelskaläxan åt killen som är orolig för sina betyg. Fyllt i en blankett för ansökan om svenskt medborgarskap, laddat ned och laddat upp information till Försäkringskassan, haft språkkafé för nyanlända och pratat om finska vinterkriget med pensionärer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det här är inte en text om urholkningen av vad en bibliotekarie egentligen ska vara, det är en hyllning till folkbildningen som är i fara. En lika salig blandning av människor med olika behov och problem kommer in till mitt bibliotek dagligen och det gör mig glad. Det som skaver är att inte kunna möta det enorma behov som finns av hjälp och stöd. Varje vecka läser jag beskrivningar av hur fattiga och utsatta grupper är lata, ovilliga att arbeta, bara ute efter bidrag. Men varje person som tar sig till biblioteket är ett bevis på motsatsen. Problemet är att rätt hjälp inte ges till rätt personer. När högern och dess troll skriker om censur av enstaka författare, när Katarina Janouch med minst sagt obehagliga medel försöker pressa butiker att ta in hennes dåligt säljande böcker vill jag skrika att censuren inte ligger i att enstaka författare inte får spridning eller extra klirr i kassan. Censuren handlar om att folkbibliotek stängs ned och privatiseras så som samtliga bibliotek i Nacka kommun – hur kan de vara för folket om det ägs av privata aktörer och företag? Folkbildning mäts inte enbart i hur många hyllmeter av Svenska Akademins rekommenderade verk man har läst (om det kan räknas som prestigefyllt längre) eller hur många högskolepoäng man har. Vi folkbildar när vi visar hur en ansökan till CSN går till, pratar om vikten av att läsa högt för sina barn, fixar så att pensionären Birgitta kan få sitt exemplar av Västerbottenskuriren trots att den egentligen inte ingår i vårt bestånd – allt lärande och läsande är folkbildning.
ETC Norrköping möter inte kraven för fortsatt presstöd och det här blir min sista ledare för en tidning som verkat för folkbildning och som motkraft till högerns försök att göra enkla saker komplicerade. Vill vi ha en befolkning som är välinformerad och insatt krävs det mer investeringar för folkbildningen. Folket och inte riskkapitalister ska styra informationsflödet i vårt samhälle. Vinstjakten inom bildnings- och kultursektorn måste få ett slut. Det är inte komplicerat, de vill bara att vi ska tro att det är det. För vem vinner och vem förlorar på att våra områden utarmas och allt socialt och folkbildande stöd hamnar på enstaka eldsjälar i underfinansierade bibliotek och fritidsgårdar?
Folkbildning är Sveriges framtid. Tack för den här tiden.
