”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” – så lyder en mening i Fredrik Reinfeldts bok från 1992, Det sovande folket. Boken citeras ibland men inte ofta och Reinfeldt själv har mig veterligt aldrig riktigt kommenterat denna lilla skrift sedan han blev statsminister, trots att det på senare år till och med gjorts teater på boken. Men jag minns de där åren när boken kom, i det tidiga nittiotalet då den ekonomiska krisen exploderade i Sverige. Då tyckte jag inte den var så märkvärdig eftersom det formligen vällde ut texter av samma slag från Timbro och andra tankesmedjor. Att den numera nått klassikerstatus beror enbart på att författaren blev statsminister.
En annan av de skrifter som utkom under de formativa åren i början av nittiotalet heter Generell välfärd – ett magiskt ord? Författaren var en ung man verksam i Carl Bilds stab som formats av åttiotalets våg av nyliberal filosofisk litteratur, först och främst amerikanen Robert Nozick. Artonhundratalets liberaler bekämpade den gamla aristokratin och konservatismen. Nozick kom med något nytt. Delvis var han ett barn av den anti-auktoritära 68-revolten men vände sig mot välfärdsstaten – där fanns den nya överhet som inskränkte individens frihet med tyngande skatter.
Anders E Borg hette den unge man som nu, inspirerad av Nozick, gick till angrepp mot den svenska välfärdsstaten. Han betraktade den som ”extrem”. Jag minns att jag och mina vänner, som då slogs allt vad vi orkade mot det då just inledda systemskiftet, sa till varandra: Vi får se upp med den här mannen, han är tyvärr smart. Boken var visserligen illa skriven och full av översitteri. Men i namn av jämlikhetstanken angrep han bidragssystemen och den offentliga sektorn för att de i så hög grad gynnade medelklassen. Hans mission var tydlig: ”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken i syfte att öka den allmänna välfärden kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre–fyra decennierna.”
Femton år senare och med ett E mindre i sitt namn skred han till verket med den nedmonteringen. Anders Borg är den finansminister som åtnjutit störst förtroende sedan Gunnar Strängs dagar. Vad bygger det på? I hög grad på att avgörande fakta kring hans ekonomiska politik helt enkelt inte diskuteras, eller i vart fall aldrig står i förgrunden i debatten. Det han går till historien på är jobbskatteavdragen. De förändrade Sverige. Men det yttersta syftet med jobbskatteavdragen var inte och har aldrig varit att ge människor mer pengar i plånboken, som det kan låta i retoriken. De flesta ekonomer skulle hålla med mig om att huvudsyftet med avdragen är att sänka löntagarnas löneanspråk. Får du mer i plånboken efter skatt kräver du inte högre lön, det är tanken.
I praktiken betyder det att de som drabbas mest av denna politik är kvinnor med låga löner i tjänstesektorn – butiksanställda, restaurangpersonal och i vård och omsorg. Lägstalönerna ska ner – och därmed göra det lättare för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden, det är teorin. Och den håller förstås inte. Istället ökar den ojämställdheten och leder till att löneandelen av den samlade ekonomin minskar. Resurser förs över från arbete till kapital.
Hur stort förtroende skulle Anders Borg åtnjuta om han regelbundet under sina sju år som finansminister avkrävts svar på vad som är huvudsyftet med skattepolitiken? En normal- eller låginkomsttagare som får mer i plånboken blir nog i allmänhet misstänksam om han eller – ännu vanligare – hon får veta att syftet med det där är att sänka löneanspråken.
Förtroendet för Anders Borg vilar på att de flesta medborgare är dåligt informerade om vad som är huvudsyftet med hans ekonomiska politik. Oppositionen har inte heller varit riktigt ihärdig med att beskriva lönedumpningsprincipen som gömmer sig i den. Medierna koncentrerar sig på vad som finns kvar i plånboken hos varje enskild individ, och brukar dessutom ofta glömma att tala om att skattesänkningarna blir mycket större för dem som har riktigt höga löner än för dem som har låga eller normala löner.
Under sju år av Alliansstyre har Anders Borg varit den borgerliga politiker som åtnjutit störst förtroende. Till och med hans hästsvans bidrog till det: Den gav honom en air av modernitet. Han var smart när han hösten 2008 skällde ut bankerna efter finanskrisen (trots att det bara var ord). Hans förtroendeingivande person lockade inte minst många pensionärer i valet 2010.
Nu har svenska folket, även långt in i borgerliga väljarled, tröttnat på skattesänkningar som dränerar välfärden. Men fortfarande har Anders E Borg inte på allvar fått stå till svars för jobbskatteavdragens grundtanke: att sänka löneanspråken. Nu har han klippt av sig hästsvansen. Kanske var det den som hela tiden dolde grundtanken i hans politiska filosofi.
