Det fanns heller inget patriarkalt i hans uppenbarelse eller sätt att vara; han hade vuxit upp i en utpräglad kvinnovärld – fadern rymde till Amerika när han var liten – och i sin självbiografi ”Hem, till sist” skriver han om en av sina grundläggande erfarenheter: ”Män dog eller flydde. Kvinnor stannade kvar.”

Mycket riktigt har han heller aldrig haft någon riktigt erkänd plats på den litterära olympen, vilket jag alltid betraktat som ett tecken på den upphöjda kultursfärens inskränkthet. Men de trender han bars fram av gick ju också mycket djupare än alla litterära trender. Under 1940- och 50-talen när han debuterade som romanförfattare var det litterära klimatet fyllt av efterkrigsångest och snart också av en sorts grubblande, orfisk inåtvändhet – men Fogelström skrev redan från början rakt mot den litterära tidsandan och redan i hans första romaner pulserade en stilla men djup social optimism.

Han skrev om ungdomar på östra Södermalm som då befolkades av fattig arbetarklass som inte hade integrerats i det svenska samhället. När Ingemar Bergman skulle filma ”Sommaren med Monika”, som byggde på Fogelströms roman från 1951, besökte han östra Södermalm – och överklassregissören lär ha varit rätt så nervös när Fogelström visade honom runt bland hyreskasernerna i Sofia församling.

I debutromanen ”Att en dag vakna” från 1949 finns mot slutet en flera sidor lång ordlista över de egendomliga ord som söderungdomarna använde och som förlaget misstänkte att de vanliga bokköparna inte riktigt skulle förstå. När man idag ögnar igenom den ordlistan med översättningar baxnar man: Bira, bast, bergis, fika, hoj, klöver, muggen, nobba, snut. Och så vidare. De där orden var arbetarslang. Idag är de flesta av dem en del av vardagsspråket – och det vittnar om att integrationen lyckades.

I romanen ”Ligister” tog han Söders ungdomsgäng i försvar. De demoniserades alltid i pressen. Men Fogelström trodde att människor kunde förändras.

Varifrån kom då den där fogelströmska optimismen? Han hade själv haft en besvärlig uppväxt. Han föddes i en övre medelklassvärld i augusti 1917 och eftersom fadern arbetade på ett stort svenskt exportföretag i Ryssland upplevde familjen faktiskt den ryska revolutionen. Till slut återvände de till Stockholm. Men när fadern försvann för att aldrig återvända hem igen föll familjen socialt. Trots det sattes pojken Fogelström ändå på en privatskola på Östermalm där han omgavs av rika människors barn och ofta kände sig främmande. ”Någon gång bjöd någon klasskamrat på födelsedagsfest eller julgransplundring, hemmen kunde vara hela hus i Lärkstaden eller Djursholm. Att bjuda tillbaka var omöjligt varför det nästan var skönt om man slapp bli bjuden, underlägsenheten blev mindre påtaglig då”, minns han i sin självbiografi.

Så varifrån kom den där märkliga, i alla fall i den litterära tidsandan, ovanliga optimismen? Ett viktigt svar på den frågan är att Fogelström var en utpräglad – föreningsmänniska. Han var med och bildade Vitabergsklubben där en massa aktiviteter ägde rum och ungdomar samlades. Under kriget var Fogelström också en engagerad antinazist. Han skrev till och med en antinazistisk roman som aldrig gavs ut (men som kommer nu när han fyller 100 år). Efter kriget skulle han snart engagera sig i kampen mot svenska atomvapen och till slut blev han också ordförande i Svenska Freds och satt som det i många år. En av de framgångar organisationen nådde under hans tid var inrättande av Sipri, det svenska fredsforskningsinstitutet.

Fogelström sörjde inte – han organiserade.

Den som läser Stadensviten kommer trots allt detta engagemang inte alls att möta någon uttalad aktivistisk författarröst. Det man möter är detta oerhörda och varma vimmel av människor i en stad som förvandlas. Det är helt enkelt människokärleken som föder den där optimismen.

Radikalismens själva kärna utgörs aldrig av idéer. Radikalismens kärna består av människor som möter varandra. Det kommer aldrig att gå att förbättra situationen i dagens så kallade utsatta områden enbart med hjälp av fler poliser eller ens med samhälleliga satsningar (hur mycket de än behövs).

Det som måste till är aktivitet, föreningar, möten, sociala rörelser. Det är bara så som den där fogelströmska optimismen kan födas, och det är för övrigt bara det som reaktionen, borgerligheten och pessimisterna är riktigt rädda för: Aktivitet underifrån.