Varför då? frågade de fyra kumpanerna som täckte in åldersspannet 20–60 år. Därför att jag är 76 år i nästa valrörelse, svarade jag. Dessutom är jag inte är medlem i partiet efter det att jag för många år sedan blev uppmanad att antingen lämna eller vara lojal med allt partiledningen gjorde. Dessutom är jag en politisk dinosaurie som skrev ”Miljön, makten och friheten” redan under min första period som språkrör på 80-talet.
Och vadå då? envisades de fyras gäng. Jo, det är det där med makten och friheten, sa jag. Partiet verkar idag nöjt med att såväl makt- som frihetsfrågor är undanstoppade. Och jag har aldrig kunnat stoppa undan sådana. Jag trodde de var grundbultar i grön ideologi. Dessutom skrev jag redan på 90-talet om vikten av att bekämpa kapitalismen som ju redan då blivit alltmer vulgär och som i sin globaliserade form tuggat i sig allt mer av sådant som borde vara politikens arena.
Men det är den analysen vi behöver, sa de fyra. Jag såg deras uttalande som ett yrvaket uppvaknade efter år av slummer.
Men säga vad man vill. Det var intressant det där med öppenheten för diskussion om makten och friheten. För den diskussionen har varit död i svensk politisk debatt. Ekonomisk demokrati – när hörde du talas om det i en partiledardebatt? Ordentlig analys av det framväxande prekariatet, när krävde Agenda en sådan av partierna?
Jag ogillar att vi som tillhör den hyggligt bemedlade medelklassen – för att inte tala om den ekonomiska överklassen – ideligen ges fördelar i form av bidrag som kallas avdrag. Vi behandlas så ömsint som vore vi småbarn som ska hållas på gott humör för att inte börja skrika och hojta. Elstödets utformning är bara det senaste i hela raden av nappar som vi ska suga på för att vara tillfredsställda.
När ska någon enda ledande politiker titta rakt in i tv-kameran och säga: Skärp er för i helvete! Gnäll inte så förbannat om ni får betala förmögenhetskatt som i de flesta andra länder, gnöla inte om bidragen till fullt friska människors hemstädning och poolrensning dras bort, inse att det är skatten på låga inkomster som bör sänkas, inte din och min.
Och – om du nu mot förmodan tillhör det borgerliga gnällbältet – du gnällde när vi införde snabbt stigande skatt på villaolja en gång i tiden. Villaägarnas riksförbund och Skattebetalarnas förening kampanjade. Nu är villaoljan i stort sett helt borta. Nu gnäller du på bensin- och dieselskatt på samma sätt. Men kommer att vara nöjd när bensin och diesel är väck. Du är konservativ, räddhågsen, rent av feg, du kära gott bemedlade medborgare i gnällbältet.
Jo, jag vet, sossarna skulle inte kunna uttrycka sig så här. Redan Branting skrev att det gäller att ligga rätt i förhållande till de många. De många var hårt hållen arbetarklass en gång i tiden, nu är ”de många” istället den medelklass där sådana som jag simmar omkring. Hur vore det om fler i vår skara fick förmåga att se att det vore bättre för samhället att rikta in sig på rättfärdig fördelning än att ideligen mata oss med avdragsnappen och göda kapitalägare?
Miljöpartiet ska kongressa i vår. Jag förstår att det surras en del i partiet om varför det är som det är, och varför det gick som gick. Ett tips till de som vill förnyelse – och som vill ta frihets- och maktfrågorna på allvar – är att leta sig ner i arkiven, även om de är väl gömda. Och förstå vad som var syftet med bildandet av det gröna partiet. Vad som var kärnan i det som vi ville utveckla till grön ideologi. Skulle tro att det är mer aktuellt nu än någonsin att damma av begrepp som basinkomst, livskvalitet, delaktighet, självtillit och – jag känner hur gnällbältet ryser av obehag – rättfärdig fördelning och ekonomisk demokrati.
Någon grön under 70 bast ska väl finnas som insett vad det handlar om. Hittar ni några: välj dem till språkrör på vårens kongress.