Snälla, sök inte vård för myggbett! uppmanar Expressens ledarsida och vem kan klaga på den uppmaningen. Sedan är det möjligen mer tveksamt att driva tesen att regionerna gott kan bli utan extra stöd från staten för att täcka sin underfinansiering, eftersom de slösar miljarder på onödig vård, det vill säga vård som inte alls behövs eller som har oklar eller otillräcklig effekt. Myggbett. Skoskav. 

Jodå, den som är elak kan göra en liten poäng av att ledaren publiceras i en tidning som har en tendens att skrämma slag på allmänheten med löpsedlar om att varje nysning kan vara den dolda, livsfarliga folksjukdomen. Och det är definitivt pikant att det strax under denna ledare ligger en redaktionellt utformad annons från vårdföretaget Kry med rubriken: ”Insektsbett på barn – då ska du söka vård”. 

Men ändå, Expressen har en poäng, speciellt detta: 

”Valfrihetsreformen har gjort patienten till kund, och många beter sig därefter.”

Det finns en tendens att skuldbelägga individen. Nyligen mullrade sociala medier av kollektivets förakt när en ung kvinna berättade för SVT om hur hon blivit liggande i en sjukhuskorridor efter att hon sökt vård för magsjuka. 

Åka in med rutten kista? Kom igen, tyckte många som alla hade historier att berätta om hur de överlevt fruktansvärda åkommor med sunt förnuft och mormors huskur. 

Kanske gjorde hon fel, kanske gjorde hon rätt. Helt säkert är att vårdens omstöpning – kommersialisering – har skapat ett system som förvandlat oss till initialt just kunder, odlat en högt ställd förväntan som inte gör skillnad på om du kliver in på akuten i Borås eller videokonsulterar en läkare hos Kry. 

Det riktigt bedrägliga är att få miljoner människor att tro att de upplever en positiv maktöverföring.

Så det handlar inte om bortskämda zoomers som förbrukar vård snabbare än studiebidraget, utan om att vi separerats från våra egna kroppar. Eller snarare, att vi inte får en tyst sekund när vi behöver lyssna på våra kroppar. 

Det är en prägling som blir ruskigt effektiv över tid. Egentligen inte avancerad. Marknadsföring. Som att köpa artikelutformade annonser i Sveriges största tidningar. Som att se till att ens vårdföretag hamnar högt upp när skärrade googlar på vanliga fysiska och psykiska problem. 

Men det riktigt bedrägliga är att få miljoner människor att tro att de upplever en positiv maktöverföring, att kundens position är mer fördelaktig än patientens. 

Jag tänker på vad en anställd på ett företag som utreder adhd – givetvis mot saftig betalning – sa till Dagens ETC:s reporter som granskade verksamheten: 

”Varje person vet bäst själv vad som är ett problem.” 

Är det makt? 

Eller är det ett perfekt argument för den som vet att den egentligen inte utför vård utan säljer en produkt? Även om det är obscent att betrakta en diagnos som en produkt. Och är det i själva ett slags storslagen generositet som bara är logisk om varje vårdkontakt betyder att du kan hämta hem mer från den offentliga kassan, att det är själva målet med det du gör?

Det är inte makt.

Det är tilltagande maktlöshet.

Lösningen är inte nödvändigtvis att all vård ska vara offentlig. Eller att människor som regel ska bita ihop först och söka hjälp först när det verkligen, verkligen behövs (tala med vem som helst inom vården och den kommer att berätta om hur frustrerande det är att vissa väntar alldeles för länge, ibland med katastrofala följder).

Men att någon annan placerar sig mellan individen och dess mående är vansinnigt kränkande, att ständigt ha någon som viskar i ens öra och förstorar, utnyttjar, krämar minsta ansats till oro.

Allt för pengars skull.

Om vi kastar oss över telefonen för att söka stöd hos Kry – eller vårdcentralen – innan myggan ens hunnit dra ut snabeln, då kan vi nog konstatera att systemskiftet är fullgånget. Och då är vi varken patienter eller kunder. 

Vi är mjölkkossor.