Så till sist visade sig Kamala Harris för att förklara sig besegrad. Hon gjorde det på Howard-universitet, hennes alma mater, uppenbarligen hennes trygga rum under valrörelsens crescendo, ett formidabelt fiasko för henne personligen och för Demokraterna som politiskt parti. Man tappade alltså runt 15 miljoner röster jämfört med senaste valet. Och när man ser och hör henne axla förlusten är det som om glappet till väldigt många väljare antar fyskt form. 

Det är ett noga förberett tal, välskrivet, här har ett team arbetat för att hitta exakt rätt balans mellan stoisk ödmjukhet och engagerande kampvilja. Men det är rasande tomt, så snart hon har markerat att en demokrati förutsätter att kandidater accepterar röstutfallet, som hon nu själv gör. Annars en kuliss av ihåliga, genomskinliga ord. 

”Ljuset i det amerikanska löftet kommer att brinna starkt så länge vi inte ger upp.” Jaså? ”Jag kommer aldrig att ge upp striden för en framtid där amerikaner kan följa sina drömmar och ambitioner.” Hur då? ”För er unga som tittar, det är okej att känna sig ledsen och besviken. Men du ska veta att det kommer att bli bra.” Verkligen? Låt oss fylla himlen med ljuset från miljarder skinande, skinande stjärnor.” Vilken självhjälpsbok kommer det där ifrån?

Det är ett bländverk. Effektivt vid en första anblick, det smäktar och svänger som en AI-mix av senaste decenniernas mest hyllade så kallade progressiva framföranden. Men nej, här finns inte en tillstymmelse till självkritik, av insikt om att Demokraterna har förlorat männen utan collegeutbildning, om att fler fruktar ekonomisk kris än auktoritära tendenser.

Amerikanska medier försöker rusa ikapp sin egen analys, som när New York Times klipper ihop intervjuer med 200 väljare för att slå fast att de – trots att Harris upprepat de attacker som Trump utfört mot samhällets lagstiftare och institutioner och granskare – haft fullt upp med att bekymra sig för nästa hyra. Efterklokt. Men en ärlig ansats.

Harris kunde ha sagt någon liknande. 

Jag har underskattat hur utsatta ni känner er och faktiskt är. 

Jag borde inte ha varit så nonchalant.

Jag borde ha erbjudit mer. 

Till exempel.

Hon förlorade valet till en miljardär som företräder andra miljardärers intressen.

Uppfattar ens Demokraterna att de har fått en läxa att göra?

Inte bara Demokraterna. 

Vi närmar oss ett val här också. Socialdemokraterna håller fast vid strategin att utmåla Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin – helt sant, lika sant som att Trump är ett hot mot demokratin – men inte som ett komplement till satsande, omfördelande, brett träffande vänsterpopulism, utan som ett substitut.

Precis som Harris, hon bröt kraftigt mot Joe Bidens mer progressiva agenda.

Vad säger S-strategerna om det som hänt i USA?

Och vad säger Dagens ETC? 

Vi formulerar analysen löpande den här veckan, på ledarplats, men som chefredaktör tänker jag redan mycket på hur vi ska närma oss nästa valrörelse, den är inte långt bort, den har nog faktiskt börjat. Jag vet att jag inte vill att den här dagstidningen ska röra sig över hela Sverige, för att fånga en erfarenhet som kan vara individuell eller på annat sätt avgränsad, kopplad till var du bor och vad du jobbar med och var dina föräldrar är födda och vad du har för utbildning – men att denna erfarenhet måste bli en del av det gemensamma. 

Jag vill ha ett vi. 

Igår, efter att valet var klart, läste jag om en bok som ger den substans som Harris förlustfloskler saknar. Nicholas Kristof återvänder i ”Tightrope” till sin gamla hemstad, Yamhill i Oregon, för att på ett grundläggande sätt krossa myten om att USA skulle vara ett klasslöst samhälle där det inte finns några hinder för den som har den inre drivkraften att lyckas. Han återvänder med värme och medkänsla och tillhörighet (raka motsatsen till JD Vance, vars ”Hillbilly Elegy” dryper av fattigdomspornografi och förakt mot alla som blev kvar). Var fjärde i Kristofs gamla skolklass har dött. Fetmarelaterade sjukdomar. Droger. Olyckor. Självmord. 

Han möter dem som jämlikar, eftersom de är hans jämlikar, inte på något sätt en homogen grupp som måste skrapas ihop vart fjärde år med lösa löften om att de ska få det lite bättre, som om det vore allmosor och inte ett uppfyllande av kontraktet mellan folket och dess valda företrädare.

Kristof beskriver USA som en socialdarwinistisk krutdurk. Det bubblar vrede däri. Som kan explodera åt många håll. Mot den egna självkänslan. Mot invandrare. Mot det politiska systemet. Decennier av svek. Från demokrater och republikaner.

Harris förstår inte det där.

Förstår inte alls sin skuld som representant för den rådande ordningen.

Bernie Sanders skriver på X:

”Det borde inte komma som någon större överraskning att ett demokratiskt parti som har övergett arbetarklassen skulle finna att arbetarklassen har övergett dem. Medan det demokratiska ledarskapet försvarar status quo, är det amerikanska folket argt och vill ha förändring. Och de har rätt.”

Något som Sanders och Kristof och så klart andra också gör är att ställa krav. Eftersom de respekterar de amerikaner som nu flockats runt Trump, förlorar de sig inte i ett huvudet-på-sned-medlidande utan kan säga det självklara:

Fattigdom eller utsatthet eller känsla av att vara marginaliserad och ständigt baktalad, är i sig varken en ursäkt för eller en bana till rasism, intolerans och despotsuktande.

Det är något du väljer.

Att på riktigt hysa omsorg gentemot varandra. Då ingår att utöva motstånd när motstånd är nödvändigt. 

Det gäller för USA, det gäller för Sverige.

Det handlar återigen om detta undflyende vi.

Att på riktigt hysa omsorg gentemot varandra.

Då ingår att utöva motstånd när motstånd är nödvändigt. 

Att kalla Trump för fascist är inte att kalla alla hans väljare för fascister, men faktum är att de har röstat på en kandidat som drar just ditåt, och det ska de hållas ansvariga för. De är inte för ignoranta. De är inte för obildade. De är medborgare precis som alla andra. (Ja, det gäller även SD-väljare.)

Jag tror på att lyssna mer.

Jag tror samtidigt på att hålla fast vid vissa saker.

Antifascistisk kamp måste vara konsekvent, ingen vindflöjel att sänka ned i ängsliga och repetitiva valanalyser.

Harris är en vindflöjel.

Harris har elitens förminskande perspektiv.

Harris – Demokraterna – har ett så svagt vi att värsta sortens bondfångare kan svepa bort henne.

Kan vara värt att tänka på nästa gång någon frågar dig om du tror att Jimmie Åkesson har vad som krävs att bli statsminister. Det har ju aldrig handlat främst om honom. Utan om de andra.