– Attackera alltid. 

Det rådet fick jag som ung skribent av en etablerad opinionsbildare. Gå aldrig i försvar, utan gå till motattack. Annars kantrar debatten och hamnar på en av motståndaren bestämd planhalva. Egentligen är det vuxenversionen av ett barnsligt uttryck – ”men du då?”. Men ibland kan greppet behövas.

Exempelvis när det gäller trenden hos landets åklagare att gå till offentliga angrepp mot advokatkåren – oftast understödda av de poliser som är aktiva i debatten. På plattformen X verkar det närmast som att det är vissa åklagares heltidssysselsättning. (Timbro har faktiskt gett en åklagare ett stipendium för att på heltid för att klaga på advokatkåren, vilket ledarsidan uppmärksammat tidigare). 

Samtidigt kräver man nya tvångsmedel. Det senaste exemplet är kammaråklagare Alexander Malmgren som vill se en begränsning av den enskildes rätt att överklaga. 

Opinionsbildningen mot advokaterna är framgångsrik. ”Gangsteradvokater” har blivit ett etablerat begrepp. Advokaternas invändningar kring integritet och rättssäkerhet viftas bort av politikerna. Det hela har har gått så långt att advokater måste klä av sig in till bara underkläderna för att få komma in i domstolen och passera larmdetektorer i morgonrock.

Vem vet vad dessa gangsters kan ha med sig. 

Demoniseringen passar väl in i den repressiva tidsandan. Advokater är alltid en måltavla för auktoritära politiska krafter, ett irriterande hinder för allsköns ”hårdare tag”. 

Advokaternas reaktion på angreppen är typisk för skrået – de försvarar sig. Men de borde göra som min kollega föreslog och slå tillbaka. Säga det nog en hel del undrar: 

Var i hela världen fick åklagare och poliser – landets stora skandalfabriker – luft ifrån?

För det måste sägas. Det sturska självförtroende som åklagare och poliser visar upp är obegripligt och synnerligen oförtjänt.

För det första har både Polismyndigheten och åklagarna egna problem med att ”gangsters” infiltrerar verksamheten. Denna systemhotande gängkriminalitet drabbar nämligen hela samhället, inte bara advokater. Men ingen pratar om ”gangsterpoliser” och ”gangsteråklagare” trots flera uppmärksammade granskningar.

Uppklarningsgraden hos dessa myndigheter är också så låg att den måste betraktas som en nationell pinsamhet. Samtidigt som de flesta skjutningar aldrig klaras upp, klarar polis och åklagare inte heller av att lösa mängdbrotten. Den åklagarledda Ekobrottsmyndigheten förtjänar ett hedersomnämnande.  Deras legendariska oförmåga att fälla någon för brott har bland jurister gett dem öknamnet ”Ekoflopps-myndigheten”.

Och nej, det är inte alltför skickliga advokater som pekas ut som problemet när myndigheterna får allvarlig kritik av Riksrevisionen, Justitiekanslern, BRÅ, kvinnojourerna, fotbollssupportrar, fan och hans moster och Leif GW Persson. 

Men framförallt har Sverige drabbats av ett stort antal rättsskandaler och konstigheter som verkligen bör få oss att tänka två gånger innan vi ger dessa myndigheter de ökade befogenheter de gapar efter. 

Ni känner alla till dem. 

Den farsartade Palmeutredningen (och den bisarra nedläggningen över 30 år senare, där åklagare och polis inför hela världens ögon inte ens klarade av att genomföra en Powerpoint-presentation på gymnasienivå).  Pojkarna i Kevin-fallet.  Thomas Quick-rättegångarna där resning sedan beviljades för inte mindre än åtta mord. Kaj Linna. Och mordet som på sista tiden varit på allas läppar – Catrine da Costa. Där två män fick sina liv förstörda för att åklagare väckt åtal på minst sagt lösa boliner. 

Att åklagare och poliser kunnat fara fram som de gjort i dessa extremt uppmärksammade fall får en att undra hur det står till i ärenden som inte gäller mordet på statsministern eller diskuteras i Aktuellt på bästa sändningstid. 

Svensk rättshistoria ger oss helt enkelt all anledning att vara lite försiktiga med vilken makt vi ger åklagare och poliser. Föreställ er för en stund var da Costa-fallet hade kunnat sluta med anonyma vittnen i åklagarens arsenal? Och är det verkligen rätten att överklaga vi ska se över, när en person i närtid beviljats resning för inte mindre än åtta mord? 

Åklagare och poliser har helt enkelt liten anledning att vara sturska. De kan återkomma när de lyckas bättre än landets true crime-poddar med att klara upp brott. Eller löst Palmemordet. 

Och den uppsjö av skandaler myndigheterna bjudit på genom åren visar också med all önskvärd tydlighet varför advokatkåren behöver kunna få göra sitt jobb ordentligt. Inte hunsas i badrockar.

Men en sak får jag ge dessa stridbara åklagare och poliser. Hade rätten att överklaga dragits in, hade Palmemordet aldrig ens blivit en skandal. Christer Pettersson dömdes ju som bekant för mordet i Tingsrätten. 

Kanske är detta tanken. Man hittar inte nödvändigtvis rätt gärningsman – men den egna myndigheten ser i alla fall lite bättre ut i allmänhetens ögon.