Det mesta som behöver sägas i den debatten har redan sagts. Själv tänker jag istället på en annan rörelse som också debatterade strategi i Visby. De rörde sig i samma gränder som politikerna, PR-folket och journalisterna. Men befann sig ändå inte riktigt på samma plats.

Många av miljörörelsens aktivister hade inga pengar för att åka till Almedalen men tog sig dit ändå genom insamlingar och att sova på madrasser hemma hos vänner. Jordens vänner lyckades reta gallfeber på ganska många politiker, utan en krona i budget. En annan sov i en husbil. Utanför slottsruinen, där PR-byrån Prime brukar ha sina mingel, satt Rebellmammorna och stickade för klimatet. Mammornas lågmälda sång avbröt tillfälligt sorlet från mingel och seminarium:

"Vi har samlats här. Vi vill ha en levande värld."

Under veckan pratade jag en del med miljörörelsen om vad som är vägen framåt. För det finns en sak som alltmer akut behöver diskuteras bland miljöengagerade. Det är vad vi som tillhör miljörörelsen ska göra, när man i någon mening redan misslyckats?

Missförstå mig rätt. Miljörörelsen behöver förmedla hopp. Visa på alternativen. Hur revolutionen kring förnybar energi just nu stöper om världen, att folkrörelser och klimatpolitiker fått upp frågorna på högsta politiska nivå. Att en fossilfri värld skulle göra allas liv bättre.

Men trots den bragd miljörörelsen gjort, i denna ständiga opposition mot starkare intressen, står klimatet inför stora förändringar. Även om alla utsläpp försvinner imorgon, kommer jorden fortfarande att värmas upp under överskådlig tid. Allt är inte kört, men revolutionen kom för sent för att bevara klimatet som det varit.

Att vi redan intecknat oss för betydande klimatförändringar är ett faktum alla människor som lever idag kommer att behöva hantera. 

Däri ligger miljörörelsens utmaning. Och det pratade jag om med aktivisterna, där de flesta inte var inbjudna på de coolaste minglen i Almedalen.

Hur tar man sig från att vara en rörelse som främst pratat om hur världen kan stoppa klimatförändringarna, till en rörelse som också kan hantera den förändrade värld som kommer i deras spår?

Om miljörörelsen och progressiva politiker inte lyckas, då kommer andra krafter ta över. Inför förra valet i Tyskland trodde många att de översvämningar som drabbade landet skulle gynna det gröna partiet. Men de gröna verkade främst ha förtroende när det gällde att stoppa klimatkrisen från att komma – men hade inte samma förtroende när det gäller krisberedskap. Istället blev Socialdemokraterna de stora vinnarna. 

Det gör ju inte så mycket. Sossarna får gärna ta en sådan ledartröja. Men det kan lika gärna vara högerpopulister som slår mynt av människors rädsla och otrygghet, i en värld som präglas av extremt väder. 

Miljörörelsen behöver finnas där och erbjuda hopp även när klimatet blir alltmer otäckt. Skapa förtroende när det gäller beredskap och motståndskraft. När vattnet sinar kommer det inte räcka med plakat. Om miljörörelsen ska vinna förtroende långsiktigt behöver man bli dem som även bygger brunnar. 

Det kan konkret innebära politiska reformer för klimatanpassning, större anslag för resiliens och ett hållbart jordbruk. Men det skulle också kunna innebära samma sorts gräsrotsorganisering som miljöaktivisterna visade prov på i Almedalen. 

Att engagera sig lokalt och göra planer för hur man kan hjälpa till vid skogsbränder och översvämningar. Eller gå med i det civila försvaret och argumentera för dess värde även vid klimatrelaterade katastrofer (även om själva ministern för civilt svar verkar mer upptagen med att vara rädd för miljöaktivister än för klimatförändringar). 

Detta är egentligen inte något nytt. Den tidiga miljörörelsen betonade starkt värdet av självhushållning, resiliens och att det vi idag kallar klimatanpassning. Det behöver bli på modet igen. 

Och det är en form av organisering som skulle uppskattas väldigt brett. Som inte chockar folk till att förändras utan lågmält visar människor att man också finns där när det behövs. 

De som kämpar för miljö och klimat måste drivas av hopp. Men det kan inte längre bara bestå av hopp om minskade utsläpp. En grön rörelse behöver också erbjuda hopp när någons källare är översvämmad eller skogen runt knuten brinner. Varje form av beredskap för att hjälpa till vid kris är en konkret solidaritetshandling. 

Det behövs kanske inte för politisk framgång de närmaste åren. Men i takt med att vädret blir mer extremt kommer det bli helt avgörande. Vill miljörörelsen vinna ett brett förtroende om 15 år behöver vi nog börja planera nu. 

Ja, sådana samtal hade miljörörelsen i Visby. Utsträckta i gräset i Almedalsparken.