När Feministiskt initiativ hade sin storhetstid bodde jag i kollektiv. Nästan alla i huset sympatiserade med Gudrun Schyman och hennes nya parti Fi.
Det är antagligen det närmaste en 90-talist kommer 70-talets politiska aktivism. Det målades plakat. Hölls möten. Jag kunde när som helst bli utskälld för vardagssaker, som att prata för högt. Det personliga var ju politiskt.
En härlig tid med andra ord.
I valet 2014 gjorde Fi succé bland förstagångsväljarna och unga kvinnor i storstäder. Men partiet föll på målsnöret. Valresultatet räckte inte hela vägen in i riksdagen.
Rörelsen rasade sedan snabbt ihop. Det allmänna omdömet var att Fi inte behövdes i riksdagen. Sverige var ju redan så jämställt. Vad skulle feministerna ens sysselsätta sig med, alla partier drev ju på för samma sak? Själv var jag orolig för att de skulle försvaga de rödgröna partierna.
Nu har tio år gått. Och jag kan inte låta bli att tänka: Herregud. Fi hade ju rätt om allt. För vad har hänt utan en rosa blåslampa, när de andra partierna fått alla chanser att göra feminismen till sin egen?
Jo, männens frågor dominerar dagordningen fullständigt.
Valrörelsens stora ämnen blev kriminalitet och kärnkraft – just vad män prioriterar högst enligt undersökningar. Det som kvinnor tyckte var viktigast däremot – sjukvård, skola och jämställdhet – hamnade helt i skymundan. Det blev männens val och männens frågor.
Efter riksdagsvalet har det fortsatt i samma stil. Kriminalitet, krig och invandring är fokus. Allt annat framställs nästan som larv, lyxfrågor vi kan ägna oss åt när kriget inte står för dörren.
Männens frågor prioriteras också i budgeten. I regeringens första budget var den största satsningen på billigare bensin. Samtidigt dras det ner på kollektivtrafiken. Ingen nämner ens det faktum att män är de som kör mest bil och kvinnor reser mer kollektivt.
Undersökningarna visar att ”könskriget” blivit en allt viktigare del av politiken. Det är den stora skiljelinjen i väljarkåren, tillsammans med klass. Kvinnor i Sverige sympatiserar i större utsträckning med riksdagspartier till vänster. Män mer med partier åt höger. Könsskillnaderna har ökat stort under de senaste 50 åren.
Men konfliktlinjen ligger trots det under ytan, opolitiserad och bortglömd. Långt ifrån exempelvis Spanien där 5,2 miljoner kvinnor strejkade förra året i protest mot ojämlika löner. Där är den feministiska rörelsen något alla måste förhålla sig till.
I Sverige kommer Socialdemokraterna undan med att döma ut feminismen med att den gjort ”det svårt att nå unga killar”. När könsskillnaderna alls nämns handlar det om att de rödgröna måste locka fler män – nästan aldrig tvärtom. Inte särskilt konstigt förstås, när det är killarnas frågor som dominerar debatten. Anpassning blir då det naturliga.
Svaret på detta eländiga tillstånd måste inte vara att återuppliva Fi. Men då måste något annat parti skaka liv i feministiska konfliktfrågor igen. Annie Lööf (C) visade att det fortfarande är möjligt. Under förra mandatperioden – när vi i månader bara pratat om gängvåldet – röt hon plötsligt ifrån när fem kvinnor mördats av män på tre veckor.
”Var är vrålet från samhället?”, frågade hon sig. ”Från mina politiska kollegor? Var är kommissionerna, de hårda tagen?”
Plötsligt fick alla andra partier panik samtidigt. Det gjordes utspel och startades arbetsgrupper. Regeringen la fram ett åtgärdsprogram. I en vecka handlade alla nyhetssändningar och politiska utspel om Annie Lööfs Facebook-inlägg.
Vi måste inte vara fast i Jimmie Åkessons narrativ och Tidöpartiernas berättelse om Sverige.
Så där kan vi också ha det. Vi måste inte vara fast i Jimmie Åkessons narrativ och Tidöpartiernas berättelse om Sverige. I högerns 1968.
Det går fortfarande – precis som Fi visade – att det pusha debatten åt andra hållet. För nog behövs det feminister i riksdagen alltid. Oavsett om de tillhör Fi eller något annat parti.
