En märkbart svettig Johan Pehrson (L) slog sig för bröstet och hurrade över att de var överens om att Sverige ska ha fri media. Låt den sjunka in. Vilken annan liberal ledare i en regering i ett demokratiskt land känner sig nödgad att påpeka det? Hur nära var det i förhandlingarna att man redan nu skulle börja tulla på yttrande- och tryckfrihet? Och hur hårt kommer de pressa public service?
Kanske är hans stolta uttalande om pressfrihet det tydligaste beviset på att landet i en rasande hastighet går i en allt med auktoritär riktning.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är Jimmie Åkessons (SD) regering. När han vid den första gemensamma presskonferensen får frågan om vad han inte fått med av Sverigedemokraternas migrationspolitik, så tänker han efter en stund innan han svarar att han inte kan komma på något. Han fick allt. Det parti som inte bara är sprunget ur nazism, utan också har rasistiska företrädare och rasistisk politik, fick bestämma allt om migrationspolitiken.
Dessutom ska regeringen inrätta ett helt nytt kabinett i regeringskansliet, ett SD-kabinett med en chef som ska ha statssekreterarstatus. Förutom ett svällande samordningskansli och några SD-tjänstemän ska alltså våra skattepengar gå till att bygga upp ett nytt partikansli för Sverigedemokraterna, inne i Rosenbad. Därifrån kan de vid varje enskilt beslut dra i kopplet på den formella statsministern och under varje beredning styra trådarna i den marionettregering som Ulf Kristersson (SD) leder.
Det är ett helt nytt läge för oss som vill driva opposition mot den här regeringen. Först och främst måste vi synliggöra den enorma värderingsförskjutning som sker. Hur gränserna för vad som är rimligt i en demokrati ständigt flyttas. Aldrig normalisera det faktum att ett rasistiskt, auktoritärt, högerradikalt parti styr landet och dess regering.
Samtidigt så får vi inte låta dem uppehålla oss med människofientliga utspel som gör att vi inte ser andra reformer. De ska inte i skuggan av Sverigedemokraterna få genomföra klasspolitik utan vårt motstånd. Ökade privatiseringar, försämrat socialt skyddsnät, urholkad trygghet för löntagare och mindre resurser till vård, skola och omsorg ökar ojämlikheten.
Högerns politik sliter isär samhället och ökar spänningarna. När fattigdomen fördjupas är det än lättare för den radikala extremhögerns idéer och enkla lösningar att få fäste. Klassisk borgerlig politik göder och understödjer högerextremism. När det inte heller finns någon ryggrad i en borgerlig regering som kan reagera mot värderingsförskjutningar, utan de tvärtom jamsar med för att inte få en pisksnärt av Åkesson, så blir det extra farligt.
Det kan kännas futtigt att reagera mot exempelvis ett nytt skolpengssystem när fascismen rullar in. Jag vill ju egentligen ägna all min kraft åt att skrika mig hes om vad som sker när man låter ett parti som Sverigedemokraterna få makt. Dra ut politiken i tangentens riktning och peka på de skrämmande historiska parallellerna. Men det hänger ihop.
Låt oss reagera på skolpengssystem, taket i sjukförsäkringen eller nedskärningar. Det är inte futtigt. Det är viktigt i sig för en hel massa enskilda människor som drabbas, men det är också en del i striden mot den extrema högerns världsuppfattning. Vi får inte låta de strukturella materiella förutsättningarna förändras i smyg. Kampen för alla människors lika värde och rätt måste föras på flera fronter samtidigt, både mot högerpolitikens ökade ojämlikhet och högerradikala värderingsförskjutningar.
