Kort förklarat är det när man investerat så mycket i något att man inte släpper taget om det, även om det hade varit det rätta.

Möjligen är det så Israels fanclub resonerar kring Gazakriget. Man har lagt så mycket energi, pengar, Eurovision-röster och sociala medier-inlägg på att stötta Israel att man helt enkelt inte kan backa nu. 

Övertygelsen om att Israel är “the good guy” är djupt rotad och Netanyahu vet om det, utnyttjar det. De senaste dagarna har det blivit plågsamt tydligt.

Israel bombade ett tältläger i Rafah och dödade oskyldiga barn. För USA spelar det ingen roll: ”Ingenting under söndagens eller tisdagens attacker får oss att dra tillbaka det militära stödet till Israel”, sa John Kirby, talesperson för USA:s säkerhetsråd. 

Den svenska regeringen verkar befinna sig i någon sorts Linkedinpsykos.

Biståndsminister Johan Forssell (M) sa häromdagen, på fullaste allvar, att resten av det utlovade stödet – 200 av 400 miljoner – till hjälporganisationen UNRWA betalas ut först när han får se lite ”engagemang”. 

Utbildningsminister Mats Persson (L) twittrade på tisdagen, två dagar efter bombanfallet och samma dag som stridsvagnar rullade in i Gaza: 

”Även i prövande tider behöver länder komma samman. I kväll talade jag om vikten av forskning för en bättre morgon i samband med firandet av Israels nationaldag.” 

Jag vill fråga barnen i Rafah om de känner igen sig i beskrivningen ”prövande tider”. Och det är barnen jag tänker på när jag läser ”en bättre morgon”. Överlever de ännu en dag? Många gör inte det. 

Israelvurmen däremot, den lever. Kosta vad det kosta vill.