Uppdrag granskning har tittat närmare på våra statsråds cv:n. Närmare bestämt, ett par ministrar som överdrivit sina utbildningsmeriter på regeringens hemsida. 

Granskningen är lite pinsam för en regering som ofta framhållit statsrådens höga utbildning, men är inget att skriva hem om. I något av fallen tycker jag att det faktiskt verkar röra sig om ett ärligt misstag. 

Det finns annat som jag tycker är mer intressant med ministrarnas cv:n. Som att ganska få av ministrarna har någon arbetslivserfarenhet utanför politiken att tala om. Ingen minister har heller, vad jag kan utläsa från hemsidan, en bakgrund inom ett arbetaryrke. 

Regeringen domineras av karriärpolitiker.

Vi ska vara glada för att Sverige inte har samma elittänkande kring politikers utbildning som i andra länder. Det är därför lite tragiskt att ministrarna känt att de måste krydda sina akademiska meriter. Inte blir någon en bättre politiker för det. 

Om högskolepoäng var en garant för bra politiker kunde vi lika gärna överlåta statsskicket till professorer. Livserfarenhet, människokännedom och att skapa förtroende är minst lika viktigt. Detta understryks av att det är just juristerna bland statsråden som stått bakom den senaste tidens inskränkningar i rättsstaten.

Däremot är det ett problem att så få ministrar har arbetslivserfarenhet. Många av dem har rört sig ett helt liv i maktens korridorer, från ungdomsförbund till regeringstaburett. 

Politiker med andra bakgrunder är ofta en befrielse. De är inte lika slipade framför kamerorna men har ofta en bättre känsla för hur verksamheter faktiskt fungerar. Och om någon haft en bakgrund i ett vårdyrke kanske regionerna fått lite mer pengar till sjukvården.

Folkvalda som har något att falla tillbaka på vågar också vara lite modigare. De kan resa sig upp och gå tillbaka till sitt gamla liv om det är något de inte gillar.

Vad politiker gör innan sina uppdrag spelar också roll för vad de gör efteråt. Folkvalda som både saknar yrke och utbildning blir ett lätt byte när pr-byråerna går med hoven, efter att politikerkarriären är slut. 

Många politiker blir lobbyister för att de vill tjäna pengar. Men några undrar nog vad i hela friden de annars ska göra?

Utan ett yrke kan fallet nämligen bli platt. Politiker och tjänstemän som styrt stora myndigheter inser snart att samma myndigheter aldrig skulle anställa dem som handläggare, eftersom de saknar en akademisk examen. Men då står lobbyfirmorna där med en öppen famn. Och erbjuder en minst lika bra lön som under åren som politiker. 

Det finns några få undantag. Ann-Sofie Hermansson hade lång erfarenhet inom politiken, bland annat som kommunstyrelsens ordförande för S i Göteborg, när hon sedan sadlade om till renhållningsarbetare. Det är nog så många vill att det ska vara. Att man går in i politiken en liten stund och sedan hittar på något annat.

En del blir nog upprörda över Uppdrag gransknings program. Men några som garanterat inte bryr sig är lobbyfirmorna. Ett par högskolepoäng hit eller dit gör ingen skillnad för dem. De enda meriter de tar hänsyn till är insyn. Att man förstår hur politiska processer fungerar, vilka beslut som fattas just nu och känner rätt folk i partierna. 

Bli inte förvånad om någon av de avslöjade ministrarna slutar på en sådan arbetsplats, efter nästa val.

Det kan låta lite konspiratoriskt. Sådant radikala tidningar skriver. Men jag talar ur egen erfarenhet. När jag själv slutade som politisk tjänsteman tog det bara någon vecka innan den första pr-byrån erbjöd mig ett jobb.

Något cv frågade de aldrig efter.