Varför?
För att spara är ett större hot mot ekonomin än slösa.
Å andra sidan: Nu gäller det att slösa. Med finansiella resurser, med forskning, med byggen av klimatkloka hus, med renoveringar, med nya trafiksystem och med nya energilösningar. Slösa som mänskligheten aldrig gjort tidigare för annars hinner vi inte spara.
Coronakrisen visade världen att den enda resurs som vi har brist på är människor som kan arbeta, utbilda sig, utveckla och samarbeta. Alltför många står arbetslösa och lever i en ständig snålhetspress på gränsen till nyfattigdom, då politiken fått för sig att man ska minska på satsningarna, man ska spara oss fattigare. Sverige är ett massarbetslöshetssamhälle helt i onödan.
Samtidigt, när hundratusentals flyktingar kommer från krigets Ukraina, så finns den verkliga kraften i samhället i de tusentals som börjar agera och hjälper till. Precis som de gjorde 2015.
Pengar är inte problemet.
Det är vad de används till som avgör om vi förstör eller bygger en framtid.
Hur ska vi spara i klimatkrisens värld? Den här diskussionen blir oftast förvirrad och rentav privatmoralistisk. En SVT-tävling i vem som sopsorterar mest och äter mest klimatklokt. De som agerar hånas av de som inget vill göra. I en del förvirrade vänstermodeller framställs det rentav som om privat agerande är meningslöst och döljer klassfrågan. Det är som om man vill skilja människors vardag, verkligheten vi rör oss i, från något annat, det kan vara statens insatser eller lönekampens rättvisa eller arbetsmiljön, men vi människor är ju privata individer och kollektiva grupper samtidigt.
Den här oförståelsen av den unika kris vi är inne i – den är global, nationell och individuell – gör att skolor som ska ha köttfri måndag blir kritiserade, ungar som åker kommunalt till träningen istället för i pappas suv är inte hjältar utan kallas utsatta.
Vi får ett omvänt klassförakt där den fattiga som kör en gammal diesel, inte ska erbjudas billig eldrift eftersom dieselpriserna är så orättvisa och drabbar så hårt. Politiken konserverar istället för att befria.
Så hur kan vi spara?
Vi behöver rörelser som ställer om och mobiliserar individer, inte bara pratar om att något borde göras.
Energikooperativ lokalt. (Individer sparar!) Låt folk flytta hem elen till sig själva skattefritt. (Staten satsar.) Lokal matproduktion. Av ekonomen Stefan Koch finns idag en artikel i Dagens ETC om matproduktion. Jag visste inte själv att en procent av landets yta är gräsmattor. Om vi istället odlade enkla grönsaker på dem skulle 3,6 miljoner svenskar få årsbehovet av den gröna maten från villatomterna! Det sparar. Om kommunerna samtidigt satsar på försäljningsställen från småodlarna så kan maten spridas till fler. Det kostar.
Om vi sänker värmen i husen med en grad påstås det att vi minskar EU:s gasberoende av Ryssland, men det där är lite tveksamt för Sverige, vi värmer inte hus med gas. Däremot med trä och minskad värmekonsumtion minskar då klimatutsläppen. En individ kan minska sitt köp av fjärrvärme, hen kan spara, men hur ska det hanteras ekonomiskt i en värld där minskad energikonsumtion skapar kris, inte hållbarhet? Svaret är att fjärrvärmen ska få betalt av staten för minskad energikonsumtion precis som alla husägare (och hyresgäster) bör få det. Vi kan ersätta rut med ett ständigt energieffektiviseringsstöd storskaligt och småskaligt.
Marknaden kommer aldrig klara det där. I så fall hade det varit gjort för länge sedan. Men det går! ETC:s hyreshus med 15 lägenheter har samma konsumtion (genom hur de är byggda och hur energin produceras) som en 70-talsvilla! Att spara energi är lätt men inte om man sparar på investeringen.
Om vi vill spara utsläpp från smutsiga bilar är enklaste sättet att sänka hastigheten. Men ännu mer sparar man genom samåkning som organiseras av kommunen men sköts av privatbilisten som vill åka till halva priset.
Nu kanske cyklister kan få reseavdrag liksom bilister, det kommer öka trampandet och spara energi. På samma sätt skulle en storsatsning på gratis kollektivtrafik kraftigt minska energin som slösas genom att var och en åker i en två tons burk med fyra hjul.
För att spara måste man satsa.
Ska man spara på flygutsläppen måste man satsa på tågen. Ingen tågbiljett får kosta mer än flyg.
Om man flyttar flyginvesteringarna till tåginvesteringar handlar det mer om omfördelning än nya kostnader.
Alla människor kan minska utsläpp och alla kan bli del i något mycket större men då gäller det att inse att spara och slösa inte är motsättningar utan förutsätter varandra.
För att du ska kunna ta beslutet att spara måste det gemensamma gjort det möjligt genom att slösa.
Det är inte individen som räddar världen.
Däremot en miljard individer som får hjälp att göra rätt.