Det är som om någonting är på väg att tippa över. Igen. Och det är inte bra.
För några veckor sedan gick det ännu att hoppas att den stora folkliga mobiliseringen av solidaritet med människor på flykt skulle kunna påverka också politiken. I Sverige stod det politiska etablissemanget – med undantag för Sverigedemokraterna – och demonstrerade under parollen ”Refugees Welcome”. Som om de verkligen menade det.
Nu ser vi någonting annat. De politiska signalerna i Sverige och EU handlar om skärpt gränskontroll – såväl yttre som inre – och effektivare procedurer för tvångsdeporteringar. Betydelsen av ordet ”solidaritet” reduceras till mellaneuropeiskt samarbete för att hålla folk borta. Personer som släppt in trötta medmänniskor på flykt i sina bilar hotas med rättsliga åtgärder. Det kallas ”flyktingsmuggling” oavsett om det är pengar inblandade eller inte. Mellan tvångsdeporteringarna från Sverige och gränsmilitariseringen i Ungern går en rak linje av politisk konsekvens.
Jag har just suttit en vecka i ett arkiv på Sigtunastiftelsen och stirrat ner i mörkrets hjärta, gått igenom pressklipp om våldet mot och massakrerna på ursprungsbefolkningar i Sydamerika på 1960- och 70-talet. Jag blir själv överraskad av hur relativt stor uppmärksamhet frågan fick i svensk press.
En rapporterad händelse sticker ut, och jag börjar leta vidare i spanskspråkig press på nätet. I Colombia stod 1967 åtta personer från La Rubiera i Llanos inför rätta för att ha mördat sexton cuibas (ett ursprungsfolk). Förövarna – sex män och två kvinnor – var boskapsskötare. De hade bjudit in gruppen på middag, och när de väl hade dem i huset dödade de dem systematiskt med slag, machete och skjutvapen. Äldst bland offren var en 50 år gammal kvinna, yngst var ett dibarn.
Det mest obehagliga i de anklagades detaljerade skildringar av brottet är den radikala avhumaniseringen av offren. De talar aldrig om dem som män eller kvinnor, de var blott och bart ”indianer”. En av boskapsskötarna berättar om hur han med ett flertal machetehugg fällde en ”indianska”, hur hon föll med ansiktet nedåt, fortsatte att jämra sig tills han utdelade några sista dödande hugg. Han avslutar: ”Den indianskan var kanske åtta år gammal.”
Ordet ”barn” används inte.
Rätten friade de åtta, med hänvisning till vad de själva förklarat: de hade aldrig förstått att det låg något fel i att döda ”indianer”. Alla dödade ju dem – regeringen, lagen, jordherrarna, deras egna fäder, farfäder, morfäder. Hur skulle man förstå att det var fel?
Det colombianska samhället chockerades. Men det var också bekvämt att ta avstånd från förövarna som en ohygglig anomali. De var fattiga och obildade människor; första gången de såg en elektrisk lampa var i häktet. En av kvinnorna förklarade att hon blivit ”civiliserad” först där.
Men nyckeln till förståelse över hur massakern i La Rubiera var möjlig ligger inte i förövarnas fattigdom. Den ligger i vad en av de åtalade formulerade på följande vis: ”Redan som barn märkte jag att alla dödade indianer: polisen, armén, marinen, där i Orinoco dödade man indianer och ingen höll det emot en.”
Hur kunde det då vara fel?
Det statliga våldet och repressionen – oavsett om det är öppet sanktionerat eller inte – bekräftar i sig att de som utsätts för det är mindre än människor. Mattias Gardell har diskuterat den här mekanismen i relation till bilderna av Guantánamofångarnas förnedring: straffet producerar skulden. Just det sätt dessa människor behandlas på, blir beviset på att de måste vara skyldiga. I form av pressbilder sprids dessa bevis globalt, och vi bjuds alla in som vittnen.
Mediebevakning av statligt våld och statlig repression är därför tveeggad. För att kunna kritisera hur människor behandlas som mindre än människor, måste vi uppmärksamma våldet. Men bilderna på och rapporterna om människor som skärs sönder mot rakbladsstängsel, flyr från tårgasskjutande polis och militär, låses in i förvar, tvingas ner i flygplansstolar och drogas mot sin vilja – allt som ett led i EU:s myndighetsutövning – bekräftar också att vi här har att göra med människor som är mindre än människor. Mekanismen: ”Vi har sett polisen göra det, vi har sett i militären göra det, varför skulle inte vi kunna?”
Joseph Conrad låter sitt berättarjag Marlow i romanen Mörkrets hjärta beskriva den demoniske Kurtz som ett resultat av alleuropeisk samverkan. Detsamma gäller det monster som fortsätter att växa omkring oss. Det finns inga ursäkter. Vi kan inte sitta i Sverige och skylla på Ungern, det går inte att tala om Orbán och Fidesz som om det vore ett externt problem. För detta handlar om militariseringen av EU:s yttre gränser, vilket idag också betyder våra gränser, oavsett vad vi tycker om det.
Det enda försvaret mot det som nu håller på att hända är att envist och solidariskt bemöta människor i nöd som just medmänniskor. Men de politiska signalerna i Sverige och EU handlar alltmer om att se till att folk inte kommer hit, inte kommer vidare, eller snabbt skickas ut. Det är skamligt och det är brutaliserande.
