Det är journalistikens svar på Knausgård-effekten, fast tvärtom. Alla vet ju innerst inne att Knausgård inte skrivit ”sanningen”, men använt nu levande människor, som man kan ta på, men ombeds låta bli, för att måla upp sin världsbild. Jag funderar mest över läsarna. Varför är det så rafflande att dessa partners, vänner, släktingar och barn ”finns i verkligheten”?
Varför ger denna kannibalism läsarna en extra kick? Om Knausgård skrivit sina tusentals sidor om en fiktiv Hakon; hade han då kunnat skriva så långt? Och hade boken väckt ”sensation”? Vad är det i läsaren Knausgård slår följe med? Idén att privatlivet är avskaffat? Att alla äger alla, som foder för sina karriärer?
Runt planet kunde CNN bygga upp all världens fiktion så länge det förblev förvunnet; ett sätt att skapa nyheter som i själva verket är sagor, sf och fantasy, men med anknytning till något som verkligen inträffat; ett plan som förmodligen störtat i världshavet. Två tredjedelar av jordens yta täcks av hav och satelliterna når inte ner till de djupaste havens bottnar, de sista fredade platserna.
Det har jag ofta tänkt på, men inte kunnat föreställa mig att man tack vare de onåbara djupen kunde skapa tittarsiffror genom att spinna berättelser som är säljbara, maskerade som nyheter. Gränsen mellan sökandet efter sanning och fiktion suddas ut.
Kanske är det så att verkligheten, med klimathotet, blivit så komplicerad att halva världen flyr från den?
På Facebook kan alla som vill skapa sig ett fiktivt kändispersona genom att skicka ut bulletiner, notiser, bilder och pressreleaseliknande material om sig själva. Problemet blir det gamla kändisdilemmat: Hur leva upp till den fantombild som skapats?
I USA har högsta domstolen bestämt att alla gränser för hur mycket man får donera till valkampanjer ska avskaffas. ”Gränserna fanns för att förhindra de rikaste i landet från att dominera politiken”, skriver Jim Naureckas på Fair. ”Nu kommer vårt samhälle att bli oligarkiskt.”
Den journalistiska bevakningen av amerikansk politik har avtagit i takt med etablerade mediers kris. Dessutom ger journalistisk bevakning inga mätbara inkomster till tv-kanalerna, men det gör reklam. Jag kan tänka mig att politiken och demokratin tillslut gräver sin egen grav genom att presentera sig genom propaganda, bekostad av de mest välbeställda, kallad politisk reklam. Är det någon som tror att pengaeliten är villig att bekosta reklam, som går emot deras intressen? Eller att de arbetslösa och hemlösa och de 99 procenten mindre bemedlade har pengar att donera till opinionsbildningen? De allra rikaste fiktiva världsbild kommer att, ännu mer, dominera utbudet i valkampanjerna i världens mäktigaste land.
Och vi är på väg dit. Förra helgen hade Moderaterna Sverigemöte i Göteborg. De lekte amerikanskt presidentvalskonvent. När jag såg Fredrik Reinfeldt tillhålla alla i publiken att hoppa – och själv hoppade – var jag tvungen att hålla för ögonen av genans. Hoppar de? Ja, de hoppade! Efter denna av Stina Dabrowski piggt påhittade intervjumetod. Då var det kul, ett sätt att avmystifiera makt och visa att makthavare gör vadhelst medierna kräver, en bild av hur måna de är om att duga inför medievärldarnas alla påhitt; på sitt sätt jäkligt avslöjande. Alla moderater hoppade på order av den man som idag är Sveriges statsminister. I mina ögon påminde det om när Birgit Friggebo, folkpartist, föreslog att alla på ett möte i Rinkeby skulle sjunga ”We shall overcome”. Jag vill inte se en statsminister som beordrar folket att hoppa och inte medborgare som lydigt hoppar – i denna galna tunna – som går ut på att politik är cirkus, reklam, event, propaganda och PR.
Ju allvarligare världens kriser blir, desto mer töms politiken på sitt innehåll och förvandlas till en blandning av såpopera, event, sport och Let’s dance. Samtidigt som konstnärer och upptågsmakare underminerar medierna genom att visa att de går på vad som helst, bara det verkar tillräckligt säljande och är rätt förpackat; drunknande italienska rasister utanför Malta, Banksy i Stockholm, svenska Yes Mens aktion mot Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och så vidare. Och CNN:s insikt att ”tittardömet” föredrar fiktion framför sökandet efter sanning.
Jag betraktar allt detta med förundran och ofta skratt. Är detta människors sätt att säga att dominerande medier och finansanpassade politiker spelat ut sin roll? Att deras berättelse om världen är kaputt? I så fall är det uppiggande. Men vår tid lider också av ett egyptiskt Tahrirtorgsproblem: Vi vet vad vi inte vill ha – men vet vi vad vi vill ha istället? Mer flykt och fiktion – eller sökande efter sanning? Jorden har aldrig tidigare stått inför så allvarliga problem som nu, inte den jord som befolkas av homo sapiens – dinosaurierna hade det värre. Skillnaden är att vi kan tänka och planera. Gör vi det?
