Det är en obehaglig förklaringsmodell till sociala problem, som dessutom undviker att nämna den långa tendensen av hur staten drar sig tillbaka och överger medborgarna samtidigt som politiken försvagas. Den talar ogärna om tjänstesektorns bristande förmåga att kompensera effekterna av avindustrialiseringen, om förslumningen av arbetsmarknaden eller om hur skolans klasskompenserande inverkan slagits sönder av privatiseringsreformer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tillbakarullandet av moderniteten är en elakartad historisk tendens som inte är helt enkel att bryta, i synnerhet inte för den som gör felslutet att marknaden måste vara fri för att skapa tillväxt. Men den som på allvar värnar om liberal demokrati borde vara ytterst angelägen om att försöka. Eller som Moderaterna i Göteborg så välfunnet uttrycker det “Nu bryter vi trenden! hashtag tryggaregbg”. Lösningen de föreslår är – fler poliser.

I måndags presenterades Göteborgs rödgröna vårbudget med satsningar på välfärd och arbetsvillkor. Moderaternas kritik kokade ner till: för litet fokus på poliser. Förslag av den här typen haglar från Alliansen och SD. Liberalerna vill ha kommunala trygghetsvärdar (i väntan på fler poliser); Björklund talar om snabbutbildade, beväpnade ordningsvakter medan det avdammade lokala förslaget från Göteborg nämner ‘vanliga invånare’. SD vill utöka kameraövervakningen (samt antalet poliser) och Moderaterna har även lagt förslag om hårdare kontroller av försörjningsstöd – hembesök för att komma åt bidragsfusk. Nästan som en – polis. Som utreder fattiga. Just det förslaget röstades ner i kommunfullmäktige under förra veckan, men Moderaterna meddelar via sin Facebooksida att de jobbar vidare. “Det är bara en tidsfråga innan vi får ta upp det här igen.”

Nu är det en god ansats att värna om alla människors trygghet, särskilt med tanke på att de som i högst utsträckning drabbas av brott tillhör socioekonomiskt utsatta grupper. Men den halva tanke som inte orkar längre än till “poliser!” landar olyckligtvis i motsatsen till just trygghet. Den politik som överger medborgaren med löften om fler poliser och hårdare straff rör sig bort från idén om en inkluderande välfärdsstat som omfattar alla, till förmån för ett darwinistiskt, tävlingsinriktat samhälle där ekonomiskt marginaliserade delar av befolkningen rutinmässigt straffas. Betoningen glider då från välfärdsstat till straffrättsstat, där socioekonomiskt svaga grupper lever i dubbel utsatthet.

Den kriminalpolitiska retorikens kortsiktiga och teknologiska syn på brottsbekämpning bär även ett latent misslyckande med sig – kortsiktig brottsprevention och straff kan aldrig lyckas i sig eftersom mekanismerna för långsiktig prevention befinner sig utanför rättsväsendets domäner. Fokuset på att angripa situationer och platser där brotten sker, bortrationaliserar långsiktigt förebyggande arbete som känns vid socialiseringen av individen som den centrala processen för att skapa och upprätthålla ordning. Socialiseringen kräver mer än synliga poliser och kameraövervakning, den förutsätter fungerande samhällsinstitutioner att socialiseras in i.

När staten överger medborgarna sätts grundläggande sociala mekanismer ur spel och vakuumet riskerar att fyllas av parallella normsystem. Hashtag tryggaregbg handlar dock inte om klassutjämnande skolor och förskolor, säkra och trygga arbetsplatser där de anställda har möjlighet till inflytande, tillgänglig socialtjänst, fritidsaktiviteter eller sociala skyddsnät. Den handlar om fler poliser som kompensation för den liknöjda politikens misslyckande – ökade klyftor, eroderad välfärd och sociala motsättningar.

Nu låter sig en historisk tendens inte enkelt vändas. Göteborgs rödgröna budget är både livsuppehållande och nödvändig. Men i längden krävs även idéer om en annan riktning. När marknadens ‘boom and bust’ cirklar blir allt våldsammare och de ekonomiska systemen inte låter sig styras, blir det även svårare att hålla välfärdsstaten vid liv. En socialdemokratisk minister som kommer till Göteborg för att presentera förslag om inskränkningar i strejkrätten för hamnarbetare som kämpar för en säker arbetsmiljö är inte den framtid vi söker. Upplevelsen av trygghet behöver finnas även i arbetslivet.

Vi behöver börja föreställa oss en helt annan politik för att överleva framtidens kriser. Uppgivenheten och förlamningen gynnar status quo, vilket i förlängningen även dränerar de parlamentariska striderna på kraft.