För lite drygt två och ett halvt år sedan utnämndes Stefan Löfven till Impact World Champion Leader för den världsomfattande kampanjen ”He for she”, en FN-kampanj som lanserades för att lyfta jämställdhetsfrågor och samtidigt bjuda in män för att ta ställning och delta i förändringsarbete. Det var en riktigt prestigefull utnämning Löfven fick och han hyllades därefter.

Det är givetvis fint att Sveriges statsminister valdes att leda ett så viktigt arbete, ett som också verkade väldigt lovande. Det kom löften om att höja tempot för jämställdhetsarbetet, att kvinnors och flickors representation ska öka i alla sammanhang, kvinnors inkomster ska växa och nolltolerans ska råda mot alla typer av övergrepp och våld mot flickor och kvinnor.

Men det var då och nu är nu. Nästa år är det valår och en ny möjlighet att damma av de där gamla löftena igen om det nu skulle vara så att någon lovat saker som sedan inte uppfyllts. Det är så politik fungerar, tyvärr.

Det är också 20-årsjubileum för lagen om grov kvinnofridskränkning nästa år. Det är en väldigt intressant lag. Skriven för kvinnor med ett tydligt könsmaktsperspektiv är den tämligen unik: den handlar om och pekar specifikt på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Och meningen med lagen var att en man som upprepade gånger slagit eller ofredat en kvinna skulle kunna dömas hårdare än om brotten skulle räknas var och ett för sig. 

Våld i nära relationer är inte och har aldrig varit enskilda företeelser. Våldet är utspritt och omfattande. Det finns i alla samhällsklasser och i alla typer av hem. Men oavsett olikheter finns en klar röd tråd: det är män som är förövare och kvinnor som är offer. Och, som i många fall som rör brott där kvinnor är offer, är mörkertalet enormt. Polisen uppskattar att så få som vart femte brott anmäls. 2016 anmäldes 1 886 fall av grov kvinnofridskränkning. Bara 163 män lagfördes. Antalet beslut gällande grov kvinnofridskränkning har dessutom minskat med 47 procent sedan 2007. Det låter knappast som nolltolerans.

Att fler inte lagförs beror ofta på bristande bevisning. Att lägga fram bevis är lättare sagt än gjort för dem som inte blir slagna och får synliga sår, blåmärken och skador. Att kunna bevisa psykisk misshandel, verbala kränkningar och hot är ofta svårt. Likaså är det ofta näst intill omöjligt att kunna bevisa sexuella övergrepp och sex utan samtycke (våldtäkt), när det skett i hemmet, utan vittnen. Det är lätt att bevisa sår, men omöjligt att bevisa sår i själen. 

Frågan är angelägen, särskilt då antalet dömda män sjunker men våldet knappast avtar. Vilken chans har kvinnor till upprättelse i Sverige i dag? Vilken chans har de kvinnor som bara står ut, i det tysta, som inte kan samla bevis och som inte kan visa synliga skador? I arbetet för en jämställd värld med nolltolerans mot våld och ofredande mot kvinnor måste fler kvinnor få upprättelse och fler män dömas för sina handlingar. Den här frågan behöver vi reda ut om vi ska ha någon vettig kamp mot den här typen av brott.

Och ändå verkar det hela tiden, år efter år, vara andra saker som är viktigare att ta tag i än detta. Javisst, förra veckan innehöll en redig regeringskris. Men innan då? Och sedan? För en sak är klar. Mannen i Härnösands kommun är inte ensam. Landet runt finns män som borde lagföras för sina handlingar, men som ändå går fria. Det finns saker att göra här om man låt säga skulle vara Impact World Champion Leader, med andra ord. Män kommer knappast sluta ge sig på kvinnor utan ett riktigt förändringsarbete.