Mellan varje våg en backlash, och varje generation vill positionera sig mot den föregående. Det är en historieskrivning som med rätta har kritiserats för att vara centrerad kring vita kvinnor i medelklassen i Europa och Nordamerika. Samtidigt kan det vara en rimlig första karta, för diskussioner om feminism i ”Väst”.

Hanna Gustafsson är en av de feministiska skribenter utanför den akademiska världen som jag helst läser. Att hon lånat titeln ”Business men they drink my wine, plowman dig my earth” från Bob Dylans All along the watchtower till sin senaste bloggtext gör den inte sämre.

Gustafsson skriver: ”Den senaste backlashen vi genomled var den som inleddes ca 2005 och avslutades ungefär i samband med #prataomdet. Och nu är vi här igen. Antingen går vågrörelserna fortare eller så är vi för snabba med att definiera dem i realtid innan vi haft möjlighet att ta ett steg tillbaka och se den stora bilden av samhällets rörelser.”

Det ligger något i båda tolkningarna. Valery Bryson skriver i Feminist Political Theory att från ungefär 2013 märks en ökning av feministisk aktivism, nu med en större medvetenhet om klass, rasism, globala maktfrågor och miljö – en fjärde våg som bara har börjat.

Vi vet inte hur illa det måste bli i världen, innan det kan bli bättre. Kanske trodde du att det inte gick att välja en värre ledare än Trump, men så valde de Bolsonaro till president i Brasilien.

Som världskända klimataktivisten Greta Thunberg säger, kan vi inte vänta på politikerna, utan måste våga visa dem att vi inte accepterar passivitet. Tusentals engagerar sig nu i aktioner för att lägga ner kolkraftverk, redo att ta fängelsestraff för att försvara planeten. På många håll utanför Europa är det kvinnor med rötter i urfolk som visar det största modet och som är de mest utsatta i denna kamp för livet självt.

De hittills fruktlösa samtal om regeringsbildning som för närvarande upptar den svenska toppolitiken och debatten framstår som futtiga i jämförelse med de hisnande perspektiv som klimatkrisen och nationalismens ökande inflytande i världen öppnar.

Som Schyman skrev i Feministiskt Perspektiv nyligen: ”Klimatkrisen omformulerar politikens uppdrag (…) Erkänner vi att klimatkrisen är ett existentiellt hot som omfattar hela samhällslivet så betyder det dels att vi måste förändra det ekonomiska systemet och dessutom underordna ekonomin så att den blir ett verktyg för att nå nödvändiga klimatmål.”

Jag ser få tecken på att våra ledande politiker har denna insikt, men den finns hos enskilda. Bland böcker om feminism som skrivits av aktuella eller före detta politiker på senare år är gröna EU-parlamentarikern Linnea Engströms bok Klimatfeminism (2016) mest relevant, om än minst personlig.

Men även om det personliga kan vara politiskt måste inte all politik göras till en fråga om självhjälp. Har vi tid att provoceras av ironiskt poserande huskvinnor?

Å ena sidan: Feminism är ingen tebjudning. Har du inte mer integritet än att du ger upp ditt eget omdöme inför den grupp som ger dig mest likes, om det så är incels och trollhögern, kan jag inte hjälpa dig. Å andra sidan: Feminism är inte fascism. Förakt för svaghet, sårbarhet och ungdomssynd har ingenting med feminism att göra.

Auktoritär hållning, krav på enhet och enkla lösningar på komplexa problem är just vad som ibland skaver i samtida samtal om såväl vänstern som om feminism. Därför säger jag: välkommen. Vi gör det tillsammans.