Djupt ner på havets botten, i den gyttjiga floden, under isen på sjön. Kalla och utan mimik simmar fiskarna runt i en miljö som är avlägsen och osynlig för oss. Olika oss och främmande är de. Och till skillnad från däggdjur är de oförmögna att förmedla sig med människor. Kanske är det därför många är övertygade om att fiskar är dumma och känslolösa. De har ”minne som en guldfisk” och kan fångas för att långsamt kvävas till döds utan att någon bryr sig nämnvärt (kvävning av 100 miljoner ton söta katter varje år hade nog lett till ett annat ljud i skällan). Det är lite som med havet och våra vattendrag i allmänhet. Vi öser ner skräp och låtsas som ingenting när det sjunker mot den botten vi inte ser.
Men hur är det med fiskarna, är de dumma? Nej, inte alls faktiskt. Även många småfiskar är förvånansvärt intelligenta med gott minne fullt jämförbara med däggdjur. Fiskar kan känna igen stimkamrater, utveckla vänskapsrelationer och samarbeta. En studie på havsabborrar visar att de har bättre förmåga till samarbete än schimpanser. Vandrande fiskar hittar till sin födelseplats i älven efter flera år i havet vilket är nästan lika fascinerande som när ålen efter decennier i en svensk insjö finner vägen tillbaka till Sargassohavet. Det finns enligt fiskforskare ingen som helst anledning att tro att fiskar inte skulle känna rädsla, ilska, smärta och panik.
Om fiskarna hade kunnat prata så att vi förstod, vad hade de sagt? På ett möte i bräckt vatten i Stockholms skärgård överhör jag följande samtal:
Laxen: Å alla matfiskars vägnar. Många av våra kamrater håller på att ta slut i våra varmare, försurade och överfiskade hav. Hälften av alla fiskar och ryggradsdjur har försvunnit sedan 1970-talet. År 2050 beräknas det finnas mer plast än fisk i haven. Både fiskbristen och föroreningarna leder till svåröverskådliga skador på känsliga ekosystem. Det slår också hårt mot miljontals människor i fattiga kust-områden. Vi laxar som lever i fiskodlingar matas med fiskmjöl som tömmer haven på liv och produceras under vidriga arbetsförhållanden. Billig fisk i affären betyder att någon annan har betalat priset.
Gösen: Hear, hear! Jag vill omfattas av djurskyddslagstiftningen! Samma rättigheter som andra djur.
Gäddan: Vi insjöfiskar instämmer. Vi har andra problem också. Efter andra världskriget massdumpade människorna gammal ammunition i våra sjöar. Det ansågs ofarligt, men det kan bli en akut miljöfara på vissa håll. Fortfarande låter de förresten försvaret förgifta vattnet i Vättern genom att använda det som övningsområde. De verkar inte ens tänka på att klimatförändringarna riskerar att göra Mälaren till en havsvik och att allt fler kommer att bli beroende av Vätterns dricksvatten.
Torsken: Åååh! Man kan undra om de är kompletta idioter där uppe på land. Haven stiger med en hastighet utan motstycke. Klimatförändringarna ger också andra effekter. Länge har haven tagit upp mycket av människans utsläpp av växthusgaser. Det leder till ett surare hav och påverkar havens grund-läggande kemi med stora och svåråterställbara konsekvenser för de marina ekosystemen. Det är därför korallreven vittrar. Snart kan vi också komma till en gräns när havet är mer eller mindre mättat vilket skyndar på klimatförändringarna.
Valen: Jag är så trött på det här nu. Människornas fiskepolitik gynnar stor-företag på miljön och fattiga småfiskares bekostnad. De verkar dessutom ha stora problem att hantera något de kallar fossilkapitalet. Jag tror att de behöver vår hjälp, kamrater!
Okej, nu ska jag sluta. Jag börjar se framför mig vilda havsdjur som organiserar sig mot vår vansinniga klimat- och miljöpolitik. I väntan på det kanske vi som faktiskt kan protestera ska göra det. För havens och sjöarnas och fiskarnas skull. Och naturligtvis främst för vår egen. Även om många – från höger till vänster – ständigt tycks glömma detta är så är vi beroende av att naturen funkar och kan leverera saker som mat och dricksvatten och mark att leva på. Utan glada ekosystem – inga drömmar om rättvisa och en ljusare värld.
