Siffran är en katastrof. Dels i sak, dels för alla oss som försöker driva opinion för att lyfta klimatfrågan till den ställning den borde ha. Inte minst regeringens gröna parti, som såväl har klimatminister som miljöminister, borde fundera över vad som har gått snett. 

Hur har man utnyttjat – eller rättare sagt inte utnyttjat – sin plattform för att driva opinion?

Kan svaret på den sistnämnda frågan möjligen vara att man valt att vara regeringsduglig, i betydelsen ”inte bråka”? Att man låtit sina språkrör i första, andra och tredje hand vara språkrör för den löfvenska regeringen snarare än för sitt parti? 

Hur som helst: den mest avgörande frågan för såväl vårt framtida svenska samhälle som för planeten och dess människors möjlighet att leva goda liv måste lyfta. Efter valet skulle en borgerlig regering, med en moderat statsminister, vilande på godkännande av Sverigedemokraterna, innebära att de små steg som har tagits i klimatfrågan skulle bli än mindre. Lägg till det ett minskat regeringsintresse för att driva klimatfrågan internationellt. 
 

Det är inte tillräckligt med nuvarande regering, med en borgerlig regering skulle det bli än lösare i hullet. Det groteska i att riva upp flygskatten, i stället för att stegvis öka den, är en symbol för borgerlig miljöpolitik.

Av de 15 procent som anser att miljö- och klimatfrågan är en av de tre viktigaste anser bara knappt  häften att MP har den bästa politiken. Bara drygt sju procent av väljarna innefattas således i den volym som såväl anser att miljö-klimatrågor är viktiga som att MP är bäst på dessa frågor. Alla som känner oro för att Alliansen skall bilda regering bör känna viss oro också för detta. Dessa sju procent utgör nämligen MP:s potentiella väljarbas. Det är besvärande illa för partiet.

Det blir inte lättare för Miljöpartiet av att språkrören ligger i botten i förtroendemätningar. Risken att Miljöpartiet åker ur riksdagen är uppenbar. Vilket innebär att borgarna lär bli större än de rödgröna och därmed får lättare att bilda regering. 

Eftersom Miljöpartiet nu har beslutat fokusera på miljö och klimat – där man utan tvekan är det bästa, eller minst dåliga om man så vill, partiet i riksdagen – gäller det för partiet att driva upp miljöfrågorna på den politiska agendan. Tragikomiskt nog skulle detta också gynna Centerpartiet, som bland alla väljare anses ha ungefär lika bra miljö- och klimatpolitik som Miljöpartiet – något som förmodligen beror på att väljare som inte är så intresserade av dessa frågor är mer påverkade av retorik och utstrålning än av politikens innehåll.

Under mandatperioden har MP bäddat onödigt dåligt med, vad jag anser, usel strategi, tveksam kommunikation och vilja att vara regeringsdugligt i betydelsen inte ”bråka offentligt”. Språkrören har i första, andra och tredje hand blivit språkrör för den löfvenska regeringen vilket har skapat bilden av ett parti som är som de andra, måttligt systemkritiskt och utan så mycket fräscht att skapa opinion för. 

Mindre än sex månader till valet och nu tycks Miljöpartiets ledning ana att Löfven är mer intresserad av några borgerliga partier än fortsatt samarbete med Miljöpartiet. Kanske har detta bidragit till att ledande miljöpartister nu morskar upp sig, vågar släppa rädslan att såra Löfven, skaffa sig en tydlig profil. Bli intressant. 

Frågan blir till slut: finns förtroende för språkrören om man så här sent börjar driva opinion för sådant man lagt i försiktighetens malpåse under drygt tre år? 

Mycket talar för att läget är så utsatt som det är därför att man får ligga som man bäddat. Att man bäddat dåligt har åtskilliga av partiets medlemmar och vänner påpekat så länge, så många gånger. Inte minst i Facebookgruppen Grön omstart och sedan en tid tillbaka också i gruppen Grön nystart. Tyvärr har dessa av partiledningen snarast setts som fiender än vänner. Det är illa bäddat!