Så vad händer egentligen med S?
Går det ytterligare till höger genom att välja blåa partier istället för de rödgröna i ett samarbete som ska ”minska konflikterna i samhället” och göra det som ”måste göras” genom ordet ansvarstagande?
För att förstå partiet måste man nog utgå ifrån att det inte är som andra partier.
Varken historiskt eller idag finns särskilt många partier som har samma grund som S. Det beror på att partiet är bildat av andra rörelser och att dess historia alltid varit en berättelse om olika rörelsers olika krav inom partiet. Facken behövde ett parti för att driva sina frågor politiskt och sedan skapades rörelse på rörelse som fick allt större inflytande.
När S vågat ta sig an en samhällsutveckling, till exempel när det gäller bostäder (vilket man i princip sedan övergav på 90-talet) så var det genom hyresgäströrelser och fack som modet att utmana den privata bostadsmarknaden kom. På samma sätt tror jag man kan säga att fredsrörelsen inom S hade en styrka som påverkade utrikespolitiken ihop med kvinnoförbundet. Och att S aldrig varit ett miljömedvetet parti kan också förklaras av att man aldrig haft en miljörörelse runt sig.
Vill man kan man läsa partiets politiska utveckling utifrån vilka rörelser som dominerat just den perioden. Att löntagarfonderna, alltså viljan att utmana ägandemakten, kom från facken vet vi alla, men de markerar också början på slutet på fackens inflytande – när det gäller ekonomi, inflationsbekämpning, vinstutveckling så är det snarare facket som går efter partiets expertstyre. De nationalekonomiska teorier som i sig själva är ett angrepp på löntagare, är de som partiets ledare arbetar efter. Den teknokratiska synen på ekonomi som något som man kan styra med expertkunskap är långt, långt ifrån synen på ekonomi som en kamp mellan löntagare och kapialägare om produktionens överskott. Vinst står inte mot lön, utan lön står mot ”konkurrenskraften”, en teori som om den hade gällt i arbetarrörelsens barndom hade inneburit en evig fattigdom.
Idag är S mer ”som andra” partier, det vill säga rörelserna är inte de starka krafterna de varit i samhället och det förändrar allt.
Dessa lite tråkiga rörelser med sina möten och organisationsstrukturer och stämmor och val av ledare efter interna lågmälda strider var på många sätt det som skilde S från andra partier. Framför allt var det de som styrde partiets utveckling. Inte en rörelse utan alla tillsammans, vilket innebar att alla socialdemokratiska ledares politik har handlat om att lägga förslag och bygga stöd för sådant som gör de egna rörelserna mer aktiva. (S vinner val bara om rörelsemedlemmar är ute och agiterar för partiet. Men det gör de bara om partiet svarat upp till rörelsernas behov.)
Efter ekonomisternas övertagande av initiativet under 80-talet, hände något de sista åren då Ingvar Carlsson plötsligt drev en expansiv politik, där socialpolitiken inom S återigen kom till heder efter några år då det mesta handlat om att avreglera ekonomin enligt nyliberal dagordning.
Sten Anderssons tankar blev mäktigare än Kjell-Olof Feldts. Men på samma sätt kan rörelserna bli en mäktig kraft åt fel håll. Hela det socialdemokratiska nedskärningspolitiken på 90-talet hade aldrig gått att genomföra om inte LO aktivt stödde Göran Perssons ambitioner. (Det var LO-medlemmarna som fick ta de stora ekonomiska smällarna för åtstramningspolitiken.)
Att en rörelse har makt betyder inte att det automatiskt blir radikal politik. Däremot kan rörelsernas brist på makt säga oss en del om vilken framtid S får under Magdalena Andersson.
Att det ens kan komma igång interna diskussioner om et samarbete mellan S och M berättar ju om något helt annat. Nämligen att S som rörelseparti är en skugga av det forna. Ungdomar (som alltid är de som driver politisk förändring) är inte ens med i rörelserna, de agerar som aktivister om de agerar alls. Det här betyder att partiledningen har större makt över färdriktningen och mindre anledning att ”lyssna på rörelsen”.
Det kan snabbt förändra den politiska arenan.
Ska man diskutera vart S är på väg och vad ledningen tycker är det nog bra att börja titta på vilka rörelser som fortfarande har kraft nog att harkla sig och sätta upp en hand för att begära votering.
Den enorma sociala rörelse som spontant tog emot flyktingarna 2015 blev ju aldrig S-ledd.
Gissningsvis kommer klimatfrågan heller aldrig bli partiets stora fråga.
För vem ska internt ta den striden?
