Lotta Ilona Häyrynen: Finland bytte försvarspolitik – sedan svek USA

Många svenskar som besöker Finland för första gången slås av hur mycket öststat det kan kännas. Det reflekteras inte i lag eller ekonomisk standard, men i stadsbild och kulturutbud. Där syns det ryska inflytandet mellan raderna. 

Ett av de första landmärkena man ser om man anländer till Helsingfors med båt är Uspenskij-katedralen, Finlands största ortodoxa kyrka, en enorm tegelbyggnad uppe på en kulle som solen smeker i solnedgången. Fram till i höstas fanns ett Leninmuseum i Tammerfors. Sedan stängde det, efter nästan 80 år. Inte för att Lenin blivit för kontroversiell, utan på grund av Putin och anfallskriget mot Ukraina. 

Finland var trots allt en del av Ryssland i drygt hundra år. Inom det som kallades den sovjetiska intressesfären var man också det enda land som så att säga kom undan efter andra världskriget. Finland slapp bli en del av Sovjet, men inte utan möda. Ett stående skämt i finsk press var länge att president Urho Kekkonen reste till Moskva så pass ofta att det gröpts ur ett helt dike genom landet.

Rädslan för en rysk ockupation har egentligen aldrig försvunnit.

Detta är en historia som präglat den finska försvars- och säkerhetspolitiken ända fram till Natointrädet. Finlands försvarsförmåga uppgår till cirka 280 000 soldater och över en halv miljon reservister – detta ska jämföras vid Sveriges 63 000 soldater (siffran är från 2022) – och rädslan för en rysk ockupation har egentligen aldrig försvunnit. 

Samtidigt har Finland alltid prioriterat en neutral utrikespolitik som inte lägger sig i stormaktskonflikter. Man har lagt vikt vid stabila avtal och band österut. Statsbesöken har varit frekventa. Varje närmande till EU och väst har skett kalkylerat och långsamt för att inte uppröra Sovjet. Finland stod till och med utanför Nordiska rådet ett antal år då man oroade sig för vad Kreml skulle säga. 

Den senaste upplagan av det här utrikespolitiska paradigmet kallades “aktiv stabilitetspolitik”, men i en historisk vändning valde Finland, tillsammans med Sverige, Nato. De diplomatiska banden med Ryssland har brutits. Gränsen är stängd. I höstas utropade sittande president Alexander Stubb en ny utrikespolitisk strategi: ”värdebaserad realism”.

Vad det betyder i praktiken har analytiker debatterat sedan dess. Stubb lyfter försvar av ”universella värden”, som jämställdhet, internationell rätt, frihet och demokrati. Men realismen i den ”värdebaserade realismen” torde innebära en insikt om att dessa värden faktiskt inte är så universella som vi vill att de ska vara. Det antyder en viss flexibilitet. Exakt hur stor är oklart. Särskilt efter USA:s senaste vändning. 

Finland har litat på Natos och USA:s styrka men står nu i praktiken i ett totalt limbo.

För Finland är valet av Trump och den senaste veckans händelseutveckling i München den värsta nitlott man kunnat dra. Finland har Natos längsta gräns mot Ryssland och man kan inte längre försöka garantera en egen trygghet genom neutralitet. Finland har litat på Natos och USA:s styrka men står nu i praktiken i ett totalt limbo. 

Den finska riksdagsledamoten Pia Kauma från högerpartiet Samlingspartiet uttalade sig nyligen i Yle och föreslog att Ukraina och Ryssland kan ha sina fredsförhandlingar i Helsingfors. 

Det är en politisk tanke från den gamla ordningen, då Finland var en neutral buffert mellan öst och väst. Nu är världsordningen en annan, för Finlands del inte minst eftersom USA ser ut att saknas som motpart. 

Nu går nämligen Putin och Trump hand i hand och Kreml har ännu en gång deklarerat Finland, liksom Ukraina, som en del av den ryska intressesfären.