Förra året drunknade 2 275 personer när de försökte sätta sig i trygghet i Europa. Politisk karriärism och uppiskade opinioner mot invandring har ohyggliga konsekvenser. Den brännande frågan är hur vi ska ta oss ur likgiltighet och fascism?

Statsvetaren Jonathan Hopkins förser oss med en kvalificerad tes bland det partistrategiska famlandet efter nödbromsen, i sin kommande bok ”Anti-system politics”.

Den politiska situationen beror delvis på hur de etablerade partierna närmat sig varandra. Inget av dem avviker från den nyliberala linjen kring fria marknader. Väljaren står inför likartade alternativ som konkurrerar om makten, snarare än om vilket samhälle man vill bygga. Delvis beror det på växande klyftor. Men mest intressant är hur finanskraschen slog mot befolkningen.

Beroende på hur välfärden konstruerats i olika länder, träffade krisen olika grupper i olika delar av Europa, vilket gav olika politiska konsekvenser. Väljarna söker sig till partier som utmanar den nyliberala ordningen, och dessa partier finns till både höger och vänster.

I sydeuropeiska länder drabbades främst unga människor. Välfärdssystemen förutsätter att de får stöd av sina familjer. Samtidigt har de äldre delarna av befolkningen varit relativt skyddade via generösa pensionssystem. Yngre och välutbildade är som grupp mer öppna och har en mer positiv syn på mångkultur och invandring, medan äldre som grupp tenderar att vara mer slutna och mindre progressiva. Det är också förklaringen till att nya vänsterrörelser nått stora framgångar och massiv mobilisering. Spanien, Portugal, Grekland och i viss mån Italien följer i stort samma mönster.

USA och Storbritannien har en generellt svag välfärd. Unga, äldre, hög- och lågutbildade drabbades alla av krisen, hårt. Konsekvensen blev en massiv press från både höger- och vänsterpopulistiska strömningar såsom Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Brexit och Donald Trump. Mittenfåran i både amerikansk och brittisk politik har svårigheter att hämta upp siffrorna och en “jupiteriansk” Macrongestalt skulle ha svårt att hämta tillbaka väljarna till mitten.

De starka men eroderade välfärdssystem i Nordeuropa och Sverige förde med sig att finanskraschen slog mot den äldre delen av befolkningen, särskilt män med lägre utbildning, på landsbygden. Deras förväntade ekonomiska utveckling grusades och återhämtningen har varit svag. Som grupp, inte som individer, har de en tendens att vara mer konservativa. Och det är främst i de nordeuropeiska länder som väljarflöden ur dessa demografiska grupper rört sig mot Sverigedemokraterna och deras systerpartier.

Över de länder Hopkins studerar finns en nära relation mellan ökade klyftor och framväxten av vad han kallar antisystemiska partier. I grunden en reaktion mot den ordning som premierar den fria marknaden (och dess återkommande kriser) framför välfärd och social stabilitet. Partierna har gemensamt att de inte stannar vid att utmana etablerade partier om den politiska makten. Man söker även en annan ekonomisk ordning, och eftersträvar ekonomisk interventionism snarare än fria marknadsflöden. Om än utifrån väldigt olika premisser samt olika syn på fördelning och demokratiska fri- och rättigheter.

Det är här jag blir orolig för svenska förhållanden. Det är rent vansinne att höja pensionsåldern och underlåta att reparera den skada välfärdssystemen tog under alliansåren. Det är också vansinne att avfolka landsbygden och dra tillbaka samhälls-servicen, oavsett vilka partier som administrerar den formen av politik. Nu är det dags att avsluta den nyliberala ökenvandringen och börja prata klassutjämning istället.