Med början ungefär år 2010 började offentliga förvaltningar att skaffa sig så kallade värdegrunder. Alla aktörer från universitetssjukhus till förskoleförvaltningar skulle ha en. En värdegrund skaffar man inte sådär bara. Det föregås av ett så kallat värdegrundsarbete där det efter ett par års bollande med värdeövningar, gruppdiskussioner och brainstormar till slut – ofta sedan mer eller mindre dyra konsulter involverats – ploppar ut en så kallad värdegrund. Av naturliga skäl är de flesta värdegrunder oerhört lika varandra och allmängiltliga på gränsen till intetsägande. Min egen arbetsgivares, Sahlgrenskas, är ganska typisk och lyder ”Tillsammans — för patienten, med patienten”. Organisationerna väljer och kombinerar värdeord till sin egen värdegrund. Vanliga sådana är ”delaktighet”, ”trygghet”, ”likabehandling” och ”respektfullhet” (jag vet, respektfullhet är inte ett ord på svenska men vanligt förekommande i värdegrundsvenskan). Slutresultatet blir ofta väldigt likt det man förr kallade slogans, men processen bakom är en helt annan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Värdegrundsarbetet leds vanligen av chefer och projektledare och leder mest till djupa suckar och menande blickar bland medarbetarna. Varför är det så? Ett uppenbart skäl är att det är en tidsstöld från verksamheten (det kan i och för sig vara vilsamt att sitta med fikabröd och whiteboard istället för med urinkatetrar och läkemedelsgenomgångar men alltför ofta vet man att arbetet kommer att hopas). Ett annat skäl är att det stjäl ekonomiska resurser (i form av konsulter, fyrfärgsbroschyrer, fokusgrupper och dylikt) från en verksamhet som nästan alltid uppmanas till besparingar. Ett tredje skäl är att värdegrundsarbetet i sig oftast är intellektuellt enfaldigt och tystar kritiska röster. En entuasiastisk projektledare försöker skapa delaktighet genom att fråga ”Jamen, kom igen, vad är det som verkligen driver er?” och svaret som efterfrågas är ”patientens väl” eller ”god vård” men svaret är så givet att kollektiv skam uppstår och ingen vill uttala det. Men det fjärde skälet är det viktigaste: det är att projektledarna kliver in som om det tidigare saknats värderingar bara för att det saknats en officiell värdegrund. En överväldigande majoritet av personalen har nämligen alltid satt patienten eller eleven i centrum för sina ansträningar och upplevt något annat som otänkbart. När det kommer projektledare utifrån och förklarar och att nu minsann ska patienten stå i centrum blir det förminskande och respektlöst.
Därtill finns ett femte skäl till suckandet, men det gäller inte bara medarbetargruppen utan också allmänheten. Det beror på att vi ser hur försämringar i samhällsservice tenderar att gå hand i hand med värdegrundsarbete. Ju färre platser på äldreboenden, desto viktigare blir ”självbestämmande och delaktighet”, ju större barngrupper i förskolan desto viktigare blir ”ett demokratiskt förhållningssätt” och patienten tycks stå alltmer i centrum ju färre sjuksköterskor det finns, märkligt nog. Huruvida det faktiskt finns en kausal relation mellan resursbrist och värdegrundsutvecklingen – det vill säga, att förvaltningar svarar på kvalitetsproblem som uppstår på grund av resursbrister med värdegrundsutveckling – eller det bara råkar finnas en korrelation i tid är det svårt att veta säkert utan att beforska saken. Men oavsett så har vi sett en utveckling där medborgaren, lite hårddraget, efterfrågar samhällsservice men istället får sig till livs en hög slogans. Risken är stor att den som söker en eftertraktad plats på äldreboende åt sin pappa initialt motas av resonemang om ”brukarens autonomi” som argument för att hemmet ändå alltid är bäst. På mina barns skola har vi länge efterfrågat längre bambatid – det händer ingenting med den saken men istället lanseras ett projekt där barnen ska få prata om vikten av måltidsro och det ska på något vis bli mer pedagogiskt värde i måltiderna, som dock förblir blott kvartslånga. Biblioteket på småorten drar kraftigt ned sina öppettider men sätter å andra sidan upp anslag om att ”vi ser alla människor som viktiga delar av en helhet”.
Är detta då bara ett tramsigt irritationsmoment? Nej, värdegrundstrenden är politiskt skadlig. De flesta så kallade värdeord är vettiga saker, som majoriteten skriver under på; det är klart att jag tycker att trygghet, delaktighet och likabehandling är nödvändigt inom vård och barnomsorg! Men eftersom beprövad erfarenhet säger oss att dessa ord tenderar att används när samhällsservice i själva verket undandras och köerna ökar så osäkrar jag min mentala revolver. Värdegrundshypen har genom att över- och felanvända begrepp som demokrati, likabehandling och tolerans skapat en slags tankevärldens miljöförstöring där var och en som bekymrar sig om sådana saker antas tala utifrån en elitposition och kommer att försöka ta något från dig. Skickliga reaktionära politiker vet att utnyttja detta; man hånar floskler om mänskliga rättigheter och intar en rebelliskt antiintellektuell hållning. Den offentliga sektorn har låtit viktiga samhällsprinciper förvandlas till fluff samtidigt som samhällsservicen har minskat. Sånt gör man inte ostraffat.
