Gravitationsvågor förutsades av Einstein i hans allmänna relativitetsteori för 100 år sedan, men inte ens Einstein kunde riktigt tro att de verkligen fanns. Nu har världen alltså fått fysiska bevis för deras existens. En ny era för astronomin och astrofysiken har inletts.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Som många andra fascinerades jag av denna upptäckt när den annonserades ut. Jag läste storögt om hur jorden drogs ut och trycktes ihop en hundratusendels miljarddels meter den 14 september 2015 när gravitationsvågorna passerade genom oss.

Det ju trots allt vad vi människor ägnar oss åt när vi inte ägnar åt oss att överleva eller göra nya människor – att upptäcka det oupptäckta. Att ständigt bryta ny mark. Generation efter generation.

Därför är det lite konstigt att vissa saker tycks stå kvar och stampa på samma plats, år efter år, medan världen omkring dem förändras. Jag pratar förstås om hatet mot feminismen. 

I denna tid av Fröken Friman-feber och nyfrälst intresse för eran när den första vågens feminism skapade krusningar i vår rumtid – passande nog ungefär samtidigt som Einstein satt och funderade på sina gravitationsvågor – är det svårt att inte slås av hur väldigt lite som förändrats från rösträttskvinnornas tid till vår.

För visst har ni också tänkt på det? Att det motstånd som rösträttskvinnorna möttes av låter nästan exakt likadant som det motstånd som mötte feminister på 70-talet och det som möter feminister idag. Argumenten mot feminismen har färdats hundra år genom tiden, men har ändå inte rört sig en meter framåt.

Inte ens en hundratusendels miljarddels meter.

Bittra, okyssta och ogifta hånades suffragetterna som på vykort från 1910-talets motståndare till feminismen. På antifeministiska kampanjblad framställdes rösträttskvinnorna som fula och okvinnliga.

”Feministiskt initiativ är fullt av arga kvinnor som fått för lite kärlek”, skrev ett hockeyproffs på twitter ungefär hundra år senare.

Precis som 1910-talets män inte kunde argumentera mot kvinnor på andra sätt än genom att ”erbjuda” dem giftermål, får dagens feminister motta en strid ström av kommentarer från män som inte kan argumentera mot kvinnor på andra sätt än genom att erbjuda dem sin penis.

Hundra år. Så lite som hänt.

För ett sekel sedan beskrevs rösträttskvinnorna som extremister som vill ”göra kvinnor till män och män till kvinnor” för att de ansåg att även kvinnor bör ha en plats i den politiska världen.

Idag jämför Kristdemokraternas ungdomsförbund den globala rörelsen feminism med extrem islamism, för att (en del) feminister enligt demokratins regler argumenterar för kvotering (eller snarare för en motvikt till den osynliga kvoteringen) av samhällets maktpositioner.

För hundra år sedan användes kvinnors låga intresse i politiken – vilket naturligtvis var kopplat till de könsnormer som då gällde samt männens ovilja att stötta kvinnors politiska deltagande – som ett bevis på att de flesta kvinnor inte ville ha rösträtt.

Idag använder feministkritiker historielöst kvinnors underrepresentation på maktpositioner, inom högavlönade yrken, vid vetenskapliga utbildningar och så vidare som ett bevis på kvinnor ”inte är intresserade av” dessa, alltså precis samma sätt som det en gång argumenterades mot kvinnors rösträtt.

Jag funderar på hur lång tid efter att den första vågens feminism ledde samhället in den era där vi idag befinner oss, som feministmotståndarna kommer upptäcka att de fortfarande står kvar och stampar på samma plats.

När kommer de upptäcka att vi andra pratar om gravitationsvågor och Einsteins fältekvationer medan de fortfarande står och ropar att jorden är universums mitt.