Förra helgen arrangerades Feministiskt forum i Stockholm. Jag hade nöjet att närvara både som seminariearrangör och åhörare. Forumet var en succé: Överfullt på många programpunkter, höga nivåer av engagemang och glädje i korridorerna däremellan.
Nu var den succén ingen överraskning. Den vittnade tydligt om att en feministisk våg just nu går över Sverige.
På toppen av vågen rider Gudrun Schyman, Soraya Post och deras parti Feministiskt initiativ (Fi). Månader av enträget politiskt gräsrotsarbete har gett resultat. Opinionsundersökningar ska man visserligen vara försiktig att tolka för mycket ur, men det ser onekligen ljust ut för Fi. Partiet har i dag över 13 000 medlemmar. Många är nytillkomna och bär med sig den entusiasm som ett färskt partimedlemskap ger.
Det är en dryg vecka kvar till Europaparlamentsvalet och fyra månader kvar till riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Det betyder att den politiska temperaturen generellt är uppskruvad. Fler diskuterar politik, på fler platser än vanligt. Det kan gynna ett parti med större självförtroende än många riksdagspartier, särskilt om just deras frågor får mer uppmärksamhet än vanligt.
Den feministiska vågen 2014 är inte som den som drog in över Sverige i början av 2000-talet. Då blev effekten att partiledare och andra toppolitiker till höger och vänster började kalla sig för feminister. Sakpolitiskt blev effekten inte lika tydlig. Ett decennium senare är det inte mycket som vittnar om att vågen ägde rum, förutom en rad (ofta välskrivna) skrinlagda utredningar och kommissionsrapporter.
Den här våren går det inte mode i ordet feminist på samma sätt. Tvärtom, det är något många duckar för. Men sakfrågorna tar större plats i debatten. Den folkpartistiska jämställdhetsministern Maria Arnholm har lyft fram föräldraförsäkringen och frågan om lönerna. Den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven har börjat prata om konkreta vägar till rätt till heltid i offentlig sektor. Efter påtryckningar svängde flera partier till att ställa sig bakom att våldtäktslagstiftningen ska utredas.
Listan är längre. Och även om den med feministiska politiska perspektiv kan påpeka att föreslagna reformer inte räcker till, har det ändå betydelse att frågorna alls diskuteras.
Den jämställdhetspolitiska debattens mittpunkt har börjat röra sig bort från rut-avdrag och jämställdhetsbonus. Oavsett om Fi når valframgångar eller inte under 2014 har vi alla ett ansvar att se till att den rörelsen fortsätter.