I en av de värsta berättelser jag någonsin hört berättar en yngre tjej om bostadsbristen och hur hon åker mellan två-tre olika jobb för att få det att gå runt. Hon är lättad över att ha flyttat ut från sin förra värd, en man som hyrde ut en del av sin lägenhet och som helt saknade intresse för yngre tjejers integritet och gränser. Under jobbinhoppen kände hon starkt med tredje part, små barn som ständigt mötte nya vikarier. “Det är inte bra för dem att det kommer nya hela tiden, de känner sig inte riktigt trygga” sa hon under en resa mellan två olika skift hos två olika arbetsgivare. På frågan om hon själv var trött ryckte hon på axlarna. “Jag har inte varit ledig på jättelänge.” Dygnets vakna timmar inom service, vård och omsorg. Övrig tid hos en man som betraktade bostadsbristen som en möjlighet till både extrainkomster och umgänge. Han försökte ofta övertala henne att sova i hans säng, helt obekymrad om att hon jobbat två skift och behövde få lite sömn innan hon måste upp till en exakt likadan dag. Än mindre tycktes han bry sig om att hon upplevde hans närmanden som obehagliga och stressande.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Paradoxalt nog har feminismen kommit att utmålas som en elitistisk, akademisk medelklassidentitet under de senare årens reaktionära backlash. Som om den sociala verkligheten går att raljera bort med några trötta fraser om eliten på Södermalm. Och varje åttonde mars kolliderar läpparnas bekännelse, politisk opinionsbildning och ren marknadsföring med kvinnor som hyser ett genuint intresse för att samlas och hämta styrka i varandra. Det är en dag då arbetsgivare, med en kvinnlig arbetsstyrka med löner strax över fattigdomsgränsen, bjuder på tårta och stolt kallar sig feminister. Men det kan också vara en dag att andas fritt tillsammans med likasinnade.
Jag har aldrig läst Lordes citat som någon form av moralisk utpressning för att tvinga in arbete mot rasism på den feministiska agendan. Jag har förstått den som ett kallt konstaterande av tingens ordning, och som ett frontalangrepp mot den underliggande den logik som genomsyrar hela samhället. En logik om dominans och underkastelse, där konstruerade motsatspar ställs mot varandra, den ena alltid i överhöghet mot den andra. Den genomsyrar “naturliga” sanningar och föreställningar kring klass, genus och etnisk bakgrund och legitimerar därmed både underordning och dominans. I den meningen blir den ideologisk. Allt som för stunden associeras med den “svagare” parten förlorar status: Som när ett yrke femininiseras och både lön och status sjunker. Som när service, vård och omsorg beskrivs som enkla och okomplicerade sysselsättningar eller dåliga val i livet, snarare än som de samhällsbärande funktioner de är (hej låga löner, hård arbetsmiljö och osäkra villkor!). Som om omsorgen om nära och kära vore en medfödd egenskap och oändligt flödande resurs (hej kvinnor i familjesammanhang!). Som om kvinnors vilja och känslor inte är lika fullvärdiga som mäns (hej chocken över metoo!).
Det här är ingenting som ett litet antal/vänster/feminister ska behöva skrika sig hesa över – det drabbar hela samhället. Två väldigt konkreta exempel är att Göteborg kommer sakna 500 förskollärare varje år under de närmaste tre åren, samt att vårdköerna och överbeläggningen ökar inom den alliansstyrda Västra Götalandsregionen – på grund av personalbrist. Under hela förra året gjorde man en nettoökning med fyra (!) sjuksköterskor samtidigt som bristen även på undersköterskor är akut. I båda fallen har facken under längre tid larmat både om arbetsförhållanden och löneutveckling; en av Kommunals undersköterskor på Östra sjukhuset berättar att det knappt går att leva på lönen och att hon efter elva år i yrket och en förhållandevis god löneutveckling har en månadslön på 22 000 kronor (SVT 170305). Samtidigt vill var tredje inom äldreomsorgen sluta. Lönen är för låg och belastningen för tung.
Det här är vad som händer när vård och omsorg undervärderas. Även om satsningarna på låglönegrupper minskat glappet, visar LO:s lönerapport för 2017 att män i genomsnitt tjänar 4 500 kronor mer än kvinnor. I månaden. Och samtidigt drabbas främst yngre kvinnor i så kallade “enkla” yrken oftare av osäkra anställningar och deltidstjänster. Därtill växer löneklyftan mellan arbetaryrken och tjänsteyrken medan intäkterna från kapitalinkomster ytterligare driver på ojämlikheten.
Ingen är fri förrän alla är fria. Hundra år av marknadsmässiga framgångar och oerhört välstånd har varken lyckats komma tillrätta med de medeltida löneskillnaderna, eller skapat ett samhälle där kvinnor slipper utsättas för sexuellt våld eller hyresvärdar som försöker utnyttja bostadsbristen. I en marknadsmässig ordning där kvinnor pressas, jagas, nedvärderas samt utsätts för våld och trakasserier är det alltid hög tid att vägra leva på knä. Ta natten och gatorna tillbaka. Historien visar att ingen kommer ge det till oss.
