Klockan klämtar, sa kommissionsordförande Jean-Claude Juncker i sitt tal till unionen: ”Nu är inte tid för rädsla. Nu är tid för ett modigt agerande.” I år kommer 400 000 att korsa Medelhavet för att söka asyl, enligt FN. Nästa år ytterligare 450 000. Lek med tanken, att EU kommer att ta sitt ansvar, att dess politiker ser det självklara i att en sammanslutning med en halv miljard medborgare – och väldig ekonomisk kraft – gemensamt kan ta emot nästan en miljon behövande.

Nu idag möts EU:s justitie- och inrikesministrar i Bryssel för att diskutera en mer rättvis fördelning, det vill säga att Tyskland och Sverige inte ska fungera som moraliskt alibi för övriga 26 länder. Ett möjligt genombrott.

Om så sker – ja, även om EU fortsatt vägrar omsätta humanistisk retorik i humanistisk praxis – är det nödvändigt att lägga mer energi på Syriens framtid, hur landet ska räddas undan total förstörelse.

Annars blir uppgiften att hantera konsekvenserna av kriget. Att lindra snarare än att förhindra lidande. Samtidigt som andra nationer tvärtom förvärrar detta lidande. Genom tidigare interventioners kvardröjande dominoeffekt, genom politisk opportunism, genom att underblåsa olika sidor, genom att komplett ignorera flyktingströmmen.

Ryssland. Var ska vi börja? Kanske i det pärlband av veton som Ryssland blockerat FN:s säkerhetsråd med när resolutioner gentemot diktatorn Bashar al-Assad föreslagits. Kanske i det hyckleri som uppstår när Rysslands ledning anklagar västmakter för att söka ”konfrontation”, hänvisar till att fungerande relation till regimen ger möjlighet att nå in med förnödenheter, men konsekvent agerar för att skydda sin vapenindustris affärer och sin flottbas i Syrien.

Nu verkar Moskva dessutom knyta allt tätare kontakter med Damaskus. Ryska trupper strider med den armé som dödat fler än 200 000 syrier, enligt flera källor. Det tillbakavisas av Vladimir Putin, som dock bekräftar att Ryssland bistår med utbildning och logistik. För att bekämpa terrorism, enligt presidenten, som spekulerar: ”För övrigt flyr inte människor från Bashad al-Assads regim, utan från Islamiska staten (IS).”

Just det, Ryssland har tagit emot exakt noll syriska flyktingar.

Saudiarabien. Inte en enda syrisk flykting har släppts in heller här. Men detta rika lands medskyldighet handlar om mer än svek mot krigets offer. Idag är Saudiarabien en del av koalitionen som militärt bekämpar IS, men har inte förmått hindra minst 2 500 saudier från att ansluta sig till terrorgruppen. De byter monarki mot kalifat. Men finner en rättsskipning som i många fall är identisk: halshuggning, stening, amputering, piskrapp. De finner ett religiöst/politiskt släktskap, en ännu strängare variant av wahhabism.

Saudiarabien har tveklöst inspirerat IS, eventuellt i ett tidigt skede även finansierat. Riyadhs skugga faller över Syrien, över hela regionen, där (sunnitiska) Saudiarabien och (shiitiska) Iran tävlar om att stärka sin ställning.

Iran. Länderna har varit allierade under drygt 40 år. Ur ett iranskt perspektiv skulle maktskifte i Syrien betyda att Saudiarabien och USA vinner inflytande. Den farhågan gör Iran kompromisslöst. Så sent som förra veckan hävdade utrikesminister Mohammad Javad Zarif att de som kräver att Bashar al-Assad störtas ”är ansvariga för blodsutgjutelsen i Syrien”. Han konstaterade också att en lösning inte kan påtvingas Syrien från utlandet. Iran undantaget, gissningsvis. Teheran slussar stora summor, omfattande materiel och militära rådgivare till Bashar al-Assad (alawit, som ligger nära shia).

Turkiet. Recep Tayyip Erdogan dränerar just nu Turkiet på demokrati, men han hinner även utöva ett avancerat dubbelspel kring Syrien. Å ena sidan agera i koalitionen mot IS (det beslutet kom helt nyligen, för några år sedan var han inte fientlig till att islamister försvagade syriska regimen). Å andra sidan bryta vapenvilan med kurderna och därmed splittra deras livsviktiga frontlinje gentemot expansiva fundamentalister.

Turkiets president vill besegra kurderna. Han vill störta Bashar al-Assad. IS? Eventuellt efterföljande prioritering. Uppemot två miljoner syriska flyktingar vistas nu i Turkiet. Det kan komma att bli många fler.

USA. Invasionen av Irak orsakar fortsatt efterskalv. Som att slagkraften – och grymheten – hos IS delvis kan förklaras med att rörelsen samlar före detta officerare ur Iraks armé, den som upplöstes av USA, alltså det redskap Saddam Hussein använde för att terrorisera sin befolkning. Här och nu kunde USA pressa Turkiet att verkligen rikta räderna mot IS och inte PKK. Därefter dämpa storhetsvansinnet hos det allierade Saudiarabien. Men till att börja med ge trygghet åt dem som drabbas av kaoset i Syrien. Hur det går? 1 500 flyktingar sedan kriget startade, det är allt. USA fruktar att terrorister ska slinka med.

Fem länder driver sina agendor, mer eller mindre samvetslöst. I vissa fall förlänger det kriget. Halva den syriska befolkningen är på flykt. Men det finns en syrier som applåderar denna dragkamp mellan maktanspråk och lojaliteter: Bashar al-Assad. Folkmördaren i Damaskus. Han som med kulor, tortyr, kemiska vapen och tunnbomber tagit livet av många, många fler än IS (90 procent av cirka 250 000).

För något år sedan ville USA bekämpa honom, ställa honom till svars inför Internationella brottmålsdomstolen. Idag? Fokus är just IS. ”Ett mer omedelbart bekymmer”, enligt Barack Obama.

Bashar al-Assad får uppenbarligen sin andra chans.

Det är inget annat än katastrof.

Vi ska minnas vilka som framkallar den på grund av hur deras skilda intressen bryts mot varandra.

Vi ska minnas hur de hanterar Syrien.

Vi bör låta dem veta hur oanständigt de beter sig.