Man säger inte att färre ska få fly undan krig, man säger istället ”vi kan inte ta emot fler flyktingar för vi har inga bostäder”. 

En parlamentarisk kommitté där alla partier är representerade ska i höst lägga fram ett förslag på en ”långsiktigt hållbar, human och rättssäker” migrationspolitik, som det står i uppdraget från regeringen. 

Men av det som hittills läckt ut är flera idéer extrema. Och den socialdemokratiska opinionsapparaten är redan igång för att försvara dessa hugskott. 

Flera socialdemokrater i min omgivning har dessutom fräckheten att argumentera för försämringar av asylrätten som en omtanke om de som flyr. Till exempel kan det heta att Sverige inte kan ge skydd till människor eftersom de som flyr inte får en reell chans att bygga upp livet på nytt.

Det låter ju bättre att prata om ett tak utifrån hur samhället ser ut, till och med logiskt – men det är feltänkt. Syftet med asyl är att skydda människor som är tvungna att lämna sitt land.

Hur många som flyr från krigets Syrien eller talibanerna i Afghanistan avgörs inte av hur många lediga lägenheter som finns i den kommunala bostadskön. Det är ju omvänd politik – hur många människor som finns i landet ska avgöra byggtakten, inte tvärtom. 

Bland förslagen syns också att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel. Om permanent uppehållstillstånd blir aktuellt ställs språk-, samhällskunskaps- och försörjningskrav.

Försörjningskrav ska ställas på den som vill återförenas med sin familj. 

Riksdagen ska bestämma om ett tak för asylmottagandet.

Det säger sig självt: asylrätten bygger på rätten till skydd och varje fall skall prövas individuellt och juridiskt eftersom det är en individuell rättighet. Att sätta ett tak på förhand är därför inte förenat med de lagar och förordningar vi har åtagit oss. Rätten att söka och åtnjuta asyl finns i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. 

Eftersom vi inte kan kasta de lagar vi förbundit oss till så är Sverige på väg att göra som andra reaktionära länder i Europa gjort. Man villkorar mänskliga rättigheter.  

Fler och fler länder i har upptäckt att man kan kringgå asylrätten genom att göra det så svårt som möjligt för den som söker asyl.

Först genom att betala Turkiet som gränsvakt. Eller genom att låta båtar patrullera Medelhavet och sätta flyktingar som upptäcks i förvar. 

I nästa steg ställer man så höga krav som möjligt på de som till slut lyckas ta sig igenom att det blir svårt för människor att nyttja sin rätt. 

Ett exempel kan vara att man inför krav på hur många rum ens bostad måste ha och hur hög lön man måste få innan man får träffa sina barn. 

Även språk- och kunskapstest som ett krav för att få ett medborgarskap är rena rama symbolpolitiken, en handling som ska signalera till majoritetssamhället att man minsann ställer krav på en viss grupp i samhället. Det finns ingen forskning som tyder på att tester stärker invandrares möjlighet att lära sig språk. 

Att använda integration som bräckjärn mot flyktingar har en lång förhistoria. För precis 82 år sedan, den 6 juli 1938, samlades 32 länder på initiativ av den amerikanska presidenten, Franklin D Roosevelt, till en internationell konferens i Evian i Frankrike. 

Syftet var att diskutera mottagandet av de judiska flyktingarna från Tyskland och Österrike och fastställa antalet flyktingar som varje land kunde ta emot. 

Konferensen misslyckades totalt med att enas. Visserligen uttryckte flera länder sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar på grund av ekonomiska och kulturella faktorer. Det fanns en rädsla för ökad arbetslöshet och ”utanförskap”. En judisk flyktingström riskerade dessutom att leda till ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet, hävdade de europeiska ledarna.  

Oavsett praktiska svårigheter för att värna asylrätten så är idén om fri- och mänskliga rättigheter universella och värda att försvara i alla lägen, det är en ordning vi har kommit fram till efter andra världskriget och inget som socialdemokrater kan förhandla bort i sitt schackrande med högerpopulismen.