Givetvis inte.
”Svenskfientlighet” är raskodat språk där ”svensk” alltid kommer att betyda ”vit” – och fientligheten kan vara precis vad som helst som SD inte gillar.
Tidigare i år krävde partiets gruppledare Henrik Vinge en riksdagsdebatt om samma ämne samtidigt som han kallade Sverige för ”EU:s just nu farligaste land”. En debatt och
ett nätverk är de senaste åtgärderna i Sverigedemokraternas mångåriga retoriska projekt för begreppet. Då som nu leds arbetet av partiets unga förmågor där Andersson och Vinge fortsätter på vägen som järnrörsduon Kent Ekeroth och Erik Almqvist slog an innan dem. Formeln är alltid samma: Sätt en dramatisk händelse som en misshandel eller ett mord i ett enkelt sammanhang som bortser från komplicerande faktorer. Säg till din svenska publik att de är offer. Och måla upp Sverigedemokraterna som folkets upplysta hjältar.
”Svenskfientlighet är för det mesta en tjatig slogan för att överdriva eller beskriva något som det oftast redan finns flera andra ord för, som kränkningar eller diskriminering. I riksdagen har SD lagt åtta motioner som behandlar eller nämner frågan, och företrädare som Jimmie Åkesson och excommunicado Ekeroth har skrivit och hållit tal om begreppet utan större framgång.
Efter varje tillfälle använder partiet den strategiska offerkoftan och säger: Här bjuder vi in, men inga andra vill prata om frågan. Logiken ska vara att de som inte håller med i själva verket ”förnekar svenskfientligheten”, och att det spär på samma fientlighet. Sossar och vänsterpartister och liberaler och föreningar och fackförbund och alla som Sverigedemokraterna inte gillar ska kunna ställas till svars som delansvariga för våld mot svenskar.
Jag tvivlar på att partiet är lika generöst med att använda denna logik för hoten som journalister, forskare och meningsmotståndare tvingas ta emot från sverigedemokratiska plattformar, bloggar och företrädare.
I det moderna SD används ”svenskfientlighet” som ett paraply där det går att få in hela politiska områden som kriminalitet och migration i definitionen. Det är också ett historiskt perspektiv på en utveckling som nationalister, reaktionärer och högerextremister menar har gått emot den inhemska befolkningen – ofta med en stark hint till konspirationsteorier om ett pågående folkutbyte.
Här pratar SD plötsligt gärna om både identiteter och samhälleliga strukturer, så klart villkorat med att en viss typ av svenskar utsätts av en viss typ av förövare. Det slås bestämt fast att fientligheten är lika delar rasistisk, strukturell och inbyggd, där en icke-vit minoritet riktar hat och våld mot samhällets vita majoritet med elitens samtycke.
I ”svenskfientligheten” förenas brott med hån, skämt eller attityder. Men det går inte att på ett trovärdigt sätt försöka hålla i yttrandefrihetens spira och samtidigt göra upprörda utspel om den samhällshotande faran med att förlöjliga svensk kultur. Det är på samma sätt omöjligt att konsekvent och ideologiskt ställa sig emot alla idéer om strukturell rasism när huvudtesen i projektet om svenskfientlighet handlar om att peka på en dold och rasistisk systematik i samhället. Tobias Andersson är medvetet enögd när han startar riksdagsnätverket för slipsrasistisk inbördes beundran – eftersom syftet aldrig handlat om någon form av antirasistisk mobilisering. Poängen är att posera och ringa i klockan som samlar en skara kulturkrigare under den grovskurna och dammiga kollektiva identiteten ”nationalist”.
Sverigedemokraternas bortglömda, försummade eller hatade svensk är alltid begränsad till att vara den som tjänar deras politiska syfte. Resten får klara sig själva.
