För en gammal värnpliktsvägrare som jag, med tre månader på öppen anstalt i meritförteckningen, är det inte särskilt roligt med den försvarspolitiska hysteri som brutit ut sedan i höstas. En av de få saker som Fredrik Reinfeldt sa på sin tid som jag uppskattade var när han deklarerade att det svenska försvaret är ett särintresse. Marinen jagar ubåtar, men en vanlig medborgare ges ingen chans att avgöra vad som ligger i hoten. Vi får nöja oss med att tro på vad de säger. Vi avkrävs mer av vår skattekraft utan att kunna säga emot. Det är absurt.
Visserligen kan jag, mot min vilja, känna en viss dalapatriotism när jag ser hur bra den socialdemokratiske försvarsministern går hem hos den svenska officerskåren och alla landets försvarsvänner: Äntligen en riktig försvarsminister, tänker de, efter alla mesar som borgerligheten satte på den posten. Peter Hultqvists grinigt kompromisslösa stil gjuter nytt mod i ett nedrustat svenskt försvar. Hultqvist snöt försvarsfrågan från borgerligheten.
Att Hultqvist hamnade på den posten är en vidunderlig slump. Jag har träffat honom då och då sedan slutet av nittiotalet. Han har alltid varit en gråsosse som till och med lutat rätt mycket åt vänster i viktiga frågor. Han ogillade EU och EMU, han har ständigt talat för palestiniernas sak och hans vurm för vinster i välfärden är i praktiken nära noll. Och så går just han och blir försvarsminister. Det är en ödets ironi. Än mer ironiskt är det att han för rätt många – både vanligt folk och militär personal–blivit en symbol för en stärkt svensk försvarsvilja.
Yttre hotbilder mot en nation – sanna eller falska – har alltid väckt liv i konservativa tankemönster. Troligen räddades Margaret Thatcher, som alla var förbannade på i början av åttiotalet, kvar vid makten av Argentinas attack mot Falklandsöarna. Plötsligt blev hon nästan folkligt populär när hon skickade sina krigsfartyg över Atlanten.
Nu pågår konferensen Folk och Försvar i Sälen. Det är ett litet Almedalen för försvarsvänner och militära entusiaster. Och i lördags meddelade den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra att hennes parti kräver att regeringen tillsätter en utredning om svenskt Natomedlemskap. Att hon kommer med det kravet har mest interna, partitaktiska orsaker: Hon behöver en konflikt med regeringen efter den decemberöverenskommelse som retat gallfeber på så många moderater och borgerliga opinionsbildare.
Varken Peter Hultqvist eller Margot Wallström vill ha någon utredning om Nato. Med rätta ser de en sådan som en signal till omvärlden som snarare gör Sveriges position mer utsatt. Det skulle dock inte förvåna mig om regeringen till slut går med på att tillsätta en utredning, trots att ingen i den och heller inte Vänsterpartiet vill det.
Här är min reaktion på detta: Ni får fanimig skylla er själva! Under tio, femton års tid, även under tidigare S-regeringar, har Sverige mer och mer närmat sig Nato. En enorm förändring av försvars- och säkerhetspolitiken ägde rum under Perssons och Reinfeldts regeringar där svenska folket i princip aldrig har blivit underrättade om hur nära Nato vi rört oss.
Under nästan ett århundrade fanns en stark antimilitaristisk tradition inom arbetarrörelsen. På tiotalet talade en ung Per Albin Hansson om Det befästa fattighuset. Och även om Sverige under Palmeeran delvis spelade under täcket med Nato fanns en bekännelse till både neutralitet och alliansfrihet som hade betydelse och inspirerade omvärlden. Kanske var det sista uttrycket för S-märkt antimilitarism Ingvar Carlssons motvilja mot Gulfkriget. Sedan dess är den traditionen borta. Och märk väl: inte bara hos ledande politiker. Även bland S-märkta opinionsbildare hörs sällan någon hård kritik mot denna skräcködla Nato från kalla krigets dagar. Det är t ex fullt möjligt att både fördöma Putins aggression och samtidigt varna för den destruktiva roll som ett växande Nato har. När den skarpe Anders Lindberg – ja, han är kunnig–gör sina analyser på Aftonbladets ledarsida ser man mycket litet av den dubbla kritiken. Hans motstånd mot att utreda svenskt Natomedlemskap framstår därmed som svagt.
Socialdemokratin har mer eller mindre motståndslöst givit upp sin kritiska syn på militarism och försvarsfrågor och därmed lämnat över initiativet till borgerligheten. Under en mellanperiod syntes det inte riktigt, eftersom även Reinfeldt markerade avstånd till försvarssatsningar (han hade inte råd med dem när han sänkte skatterna så mycket).
Men nu står vi där. Varför är Miljöpartiet så tyst i dessa frågor? Vänsterpartiet är inte tystade, men de gör inget större väsen av försvars- och Natofrågan.
Nato rekommenderar sina medlemsländer att satsa cirka två procent av sin BNP på försvaret. För svensk del skulle det innebära nästan en fördubbling mot idag och det går i sista hand naturligtvis ut över vård, skola och omsorg. Samtidigt innebär ett medlemskap att Sveriges säkerhetspolitiska läge försämras: Vi blir en utpost vid imperiets gränser, med en lång kust längs ett allt hetare hav.
Så Hultqvist och Wallström, Romson och Sjöstedt: Om ni ogillar en Natoutredning – gå då ut och argumentera med full kraft mot själva Nato istället för att ducka.
