Det är tufft för kroppen med arbeten som sliter ut den i förtid. Det är tufft för psyket med otrygga anställningar som varken ger rätt till semester eller till heltid. Det är tufft att stå helt utan jobb. Tuffast är det för den ensamstående föräldern. Här kommer ingen lättnad med sommarlovet.

För dem som lever med försörjningsstöd finns rätten att söka max två veckors semester, utan garanti att den beviljas. Resten av tiden ska du infinna dig på ditt jobbtorg och utsättas för den ena ”arbetsmarknadsåtgärden” efter den andra. Barnen får gå på fritids och dagis, men bara om de har tur och det är öppet på sommaren. Detta trots att kommunerna enligt lag har skyldighet att erbjuda fritidsverksamhet när skolan är stängd.

Anna König Jerlmyr menar i en intervju i Aftonbladet att de här barnen på så vis inte får den stimulans de behöver med närhet till kollo och böcker. I stället sitter barnen passivt hemma och spelar datorspel. Hon är orolig över de fattiga barnens intellektuella utveckling under sommaren.

Men att korta sommarlovet som svar på synliga klassklyftor missar inte bara målet, man undrar om hon ens är på rätt spelplan.

För vad hindrar många familjer från att få en, enligt Anna König Jerlmyr, meningsfull ledighet? För barnen som lever under tuffa förhållanden är det inte loven i sig som ställer till det, det är fattigdomen.

Det handlar om osäkra anställningar som gör betald semester främmande för många människor. Det handlar om en arbetsmarknad som sliter ut somliga, medan andra aldrig får en chans att komma in. Det handlar om deras barns rätt till både en stimulerande skoltid och avkopplande ledighet.

För att garantera barnen det sistnämnda tar kommunerna en del av ansvaret. Det finns goda exempel där kommuner erbjuder sommaröppet fritids, gratis aktiviteter för unga och garanterade sommarjobb för de lite äldre. Men de goda exemplen är för få.

Enligt riksförbundet Majblomman erbjuder bara 16 procent av kommunerna extra försörjningsstöd under sommaren – när det behövs som allra mest. 

Kanske skulle det underlätta för landets kommuner om sommarlovet blev kortare. Då skulle det inte krävas lika stora insatser för att bekämpa barnfattigdomen. Alternativet är att lägga resurser på kommunal och statlig nivå för att bekämpa både fattigdomen och dess konsekvenser. 

Det sistnämnda skulle inte bara löna sig på sikt, utan också låta valet mellan kollo och datorspel få grunda sig i barnens intresse, inte ekonomi.