Sverige lägger enorma resurser på sjukvården. Men sjukvårdens styrning har de senaste decennierna präglats av detaljstyrning och marknadsanpassning. Styrningen har gett ett ineffektivt system som inte tjänar patienten och där vårdanställda har svårt att göra ett bra jobb.

Det finns olika incitament för att få folk att göra sitt bästa. New public management betonar det ekonomiska incitamentet. Då lönar det sig att göra mer av det mätbara, det som man får betalt för. Men det finns andra incitament. De som jobbar inom vården vill oftast göra ett bra jobb.  

Problemet med vårdens styrmodeller är att det inte lönar sig att vara en sådan vårdgivare. Eller snarare: vårdanställda försöker, så pass att de blir trötta och utbrända, men styrmodeller belönar inte det. Vissa styrmodeller belönar vårdgivare per listade patienter, vissa tar också hänsyn till patientens socioekonomiska förutsättningar, diagnosklassificering enligt så kallade Adjusted Clinical Groups, ersättning kopplad till besök eller åtgärd, tillämpar någon form av målbaserad ersättning, oftast i kombination. Men de botar inte sjukdomen, kalla det för underfinansiering av primärvården, läkarbrist, ansvarslöshet eller new public management. Det är otroligt svårt att mäta och sätta prislapp på ett gott patientmöte. Att läkaren kommer ihåg när mamma fick diabetes, när hon bytte medicin och var riktigt, riktigt ledsen. När läkaren kommer ihåg att mamma bor i ett hus utan hiss. Alltför ofta rimmar patienternas behov - speciellt de vårdtunga patienternas komplexa behov - dåligt med det marknadsbaserade ersättningssystemet.

Norsk sjukvård är formad utifrån kontinuitet och patientbehov. När fastläkarreformen genomfördes i juni 2001 var Norges primärvård också i kris. Läkarbristen var stor och patienterna missnöjda med den dåliga tillgängligheten. I dag, 17 år senare, är nästan alla nöjda med reformen. En norsk fastläkare har ett ansvar för sina listade patienter. Ofta är hela familjen listad hos samma läkare som har koll på patienternas livssituation, vilket gör det möjligt att förstå och behandla komplexa problem. Läkaren koordinerar patienternas vård och kontakter med försäkringskassan och kommunens olika stödinsatser. Läkaren som känner patienten kan ta färre prov för säkerhets skull, förskriva mindre medicin och lägga in färre på sjukhus. Den norska läkarreformen är ingen socialistisk dröm. Men till skillnad från Sverige är det bara enskilda privatpraktiserande läkare som får skriva kontrakt med kommunerna, inte stora vårdbolag.

I Stockholm får man välja mellan Aleris och Capio, och landstinget om man bor utanför innerstaden där patienter inte är lika friska och lukrativa för vårdkoncerner. Det är ditt ansvar som vårdkonsument att byta vårdcentral om du inte gillar din nuvarande. Det är individens ansvar att veta vad som är bäst – men ändå är alla vårdcentraler precis likadana, köerna lika långa och kontinuiteten ungefär lika dålig. Vårdval innebär en frihet för privata företag att finnas på marknaden. Vem vill välja något annat än tillgänglig, bra vård efter behov? Vad är det vi väljer mellan, om man inte får välja jämlik vård, kontinuitet och att de med störst behov kommer först?

Enligt en undersökning som Sveriges läkarförbund har gjort är det mer vanligt med fast frisör än fast läkare. I genomsnitt 80 procent av dem som inte har en fast läkare skulle gärna vilja ha det. Tänk att Norge började om utifrån samhällets och sjukvårdens behov, det kan vi också göra. Låt personalen ta ansvar för patienterna, låt oss välja någonting vi vill ha.

Glad 17 mai nästa vecka! Hoppas vår sjukvård blir mer som Norges.