Läs också: Sex tecken på att Sverige redan är med i Nato
Det kan inte hjälpas. Men det känns trots allt bra att Sverige har en försvarsminister som var vapenvägrare på sjuttiotalet. De senaste dagarna har medierna försökt blåsa liv i den lilla frågan, för att underminera Peter Hultqvists ställning. Tidigare har han nämligen uppgett att han sade farväl till vapnen efter en del bråk med befälen på Falu regemente. Men på den tiden hade det definitivt inte räckt för att få vapenfri tjänst. Det vet jag, eftersom jag ansökte om det och då tvangs genomgå ett långt, nästan förhörsliknande samtal, med moralfilosofiska övertoner.
Jag fick till slut vapenfri tjänst, efter att ha bedyrat att jag inte i något akut läge någonsin skulle ta till vapen för att lösa en hotfull situation. Utfrågaren ställde mig inför olika, allt svårare hypotetiska situationer, där min familj hotades till livet av främmande soldater som störtade in i hemmet och då jag skulle kunna räddat min familj om jag tagit till vapen. Utfrågaren, en äldre man som tog emot mig i sin villa i en grannstad, såg oupphörligt granskande på mig för att finna spår efter minsta tecken på eftergifter gentemot våldsanvändande från min sida.
Sedan påbörjade jag vapenfri tjänst, men tyckte det var en halvmesyr och bestämde mig för att totalvägra och fick då istället tillbringa fyra månader på anstalt, vilket jag minns som en fin tid. Jag minns också rättegången i tingsrätten i Katrineholm. Dagen då jag skulle dömas var en skolklass på besök. De fick lyssna på mitt heroiska, pacifistiska försvarstal och de höll på mig och jag såg att åklagaren inte kunde låta bli att le.
Med all sannolikhet uppgav också Hultqvist under de där förhören om vapenfri tjänst att han under inga villkor var beredd att använda vapen. Med mindre än så kom man på den tiden inte undan. Och nu vill han väl inte riktigt stå för det. Men på den tiden var han nog en rätt typisk, lite vänsterradikal SSU:are, även om han säkert inte var radikalpacifist. Samtidigt tror jag att det hos många socialdemokrater alltid levt kvar en glödande gnista av den stolta antimilitaristiska tradition som så länge var stark inom arbetarrörelsen, särskilt fram till första världskriget, men även därefter.
När Hultqvist tillträdde som försvarspolitisk talesman valde han att driva en överraskande alarmistisk linje i de säkerhetspolitiska frågorna – det lät nästan på honom som om Ryssland när som helst var på väg mot landets gränser–och den förstärktes efter Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim och inte minst efter ubåtsjakten – åtminstone Expressens och DN:s ubåtsjakt– hösten 2014.
Hultqvist har således hökaktiga drag. Men det finns en punkt hos honom där den där nedärvda antimilitarismen svagt glöder vidare och plötsligt kan flamma upp: motståndet mot ett definitivt medlemskap i Nato. Sedan ett antal år tillbaka drivs det en hård propaganda för ett medlemskap från de borgerliga partierna, men regeringen har framhärdat i sitt nej. Visserligen har Sverige steg för steg, genom avtal och utvidgat samarbete, närmat sig Nato så pass mycket att följande fråga ibland känns befogad: När ska Sverige gå ur Nato? Hultqvist menar att de närmanden Sverige gjort till Nato inte äventyrar alliansfriheten. Jag anser att han har fel där. Men det är fascinerande att se hur ilsken han kan bli över kraven på att ta steget in i Nato.
Ett svenskt medlemskap i militäralliansen Nato skulle omedelbart öka spänningarna i vårt närområde. Det skulle elda på den ryska känslan av att hotas av inringning och stärka de ärkekonservativa, militaristiska krafterna i Ryssland. Det där tycks de flesta svenskar inse helt spontant och därför har Natovännerna svårt att vinna majoritet i opinionen. I den senaste undersökningen som DN presenterade i förra veckan var 50 procent negativa till ett medlemskap, medan 34 procent var för. Det är en kraftig övervikt för nej-sidan och den är desto mer häpnadsväckande eftersom så starka krafter inom politik och media kämpar för ett ja; även i nyhetsförmedlingen kryper det in. När DN:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström nyligen intervjuade Hultqvist skrev han att den svenska opinionen kring Nato var ”splittrad” – han ville inte berätta att nej-sidan är så mycket större, enligt den enkät som DN själv publicerat och som han hänvisade till.
Ett svenskt Natomedlemskap skulle inte bara innebära ökad spänning kring Östersjön, utan även att en större andel av BNP måste läggas på försvaret. Jag skulle tro att Hultqvist är så mycket välfärdssosse att han i hela kroppen känner att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära ett kännbart farväl till mycket i välfärdsbudgeten.
Nato är en skräcködla från det kalla krigets dagar. Denna militärallians borde, sakta men säkert, ha börjat nedmonteras i samma stund som Warszawapakten upphörde. Nato bidrar idag till att försvaga FN-insatser. De som gärna vill ha in oss i Nato är rustningsindustrin, eftersom den vet att ett Natomedlemskap kräver ökade militära satsningar.
I söndags kväll slog jag på TV:n och hörde en medelålders man säga: Kriget är mänsklighetens framtid. Han la till att Sverige är naivt pacifistiskt. Den mannen heter Horace Engdahl, han är son till en amiral, och han uttryckte på bästa sändningstid den avgrundslika konservativa hållning som jag tror att till och med vår försvarsminister ogillar.
