Coronavirusets spridning bedöms nu som pandemi av världshälsoorganisationen (WHO). Det betyder att det är allvarligt, men än viktigare att inte drabbas av panik. Jag tvättar händerna i 20 sekunder, lika lång tid som det tar att sjunga första versen på ”Internationalen”. Jag undviker att vara på ställen där riskgrupper vistas för att inte öka mängden baciller runt sköra människor. Och jag följer Folkhälsomyndighetens rapportering, inte allsköns självutnämnda epidemiologer som länkar till tveksamma artiklar, stolliga påhitt och rena lögner.
Som i veckan när Jimmie Åkesson (SD) höftade till med en helt egen beräkning om spridningsrisken, inte den från Folkhälsomyndigheten som låg till grund för regeringens krispaket. Samtidigt var han som vanligt lite ledsen i ögat över att ingen efterfrågade hans kompetens. Till media sa han att han redan för en veckan sedan var redo för samtal med regeringen. Lite genant för honom är väl möjligen att hela Sverige vet att han för en vecka sedan istället hade fullt upp med sin osedvanligt osmakliga flygbladsutdelning vid den turkiska gränsen.
Det kan inte vara lätt att vara populistisk extremhöger och samtidigt försöka se ut som en helt vanlig politiker. En allvarlig smittspridning är en osedvanligt dålig anledning att plocka tvivelaktiga politiskt poäng.
Regeringens krispaket innehåller saker som ökade akuta resurser till regionerna, stöd till näringslivet och tillfälligt slopad karensdag vid sjukskrivning. Slopad karensdag finns goda skäl att permanenta. Just nu är det skrämmande tydligt hur viktigt det är att den som känner minsta symtom har en praktisk möjlighet att avstå från att gå till jobbet. Vid en pandemi är det så klart helt orimligt att var och en ska bära den ekonomiska kostnaden när Folkhälsomyndigheten kräver ökad försiktighet. Dessutom ställer vi extra krav på vård- och omsorgspersonal.
Att tillfälligt slopa karensdagen är att ta ansvar för smittspridning genom att den som råkar bli sjuk inte själv ska tvingas betala för åtgärder som minskar risken för spridning.
Men äldre, sköra och sjuka människor löper inte bara risk för att drabbas hårdare av just det här viruset. Vård- och omsorgspersonal har generellt en större risk att både utsätta och utsättas för smittspridning och det är alltid av största vikt att vara hemma även i början av en förkylning.
Det är ologiskt att den som har ett jobb där hen inte kan snora lite i smyg eller ta ut komp eller flex själva ska bekosta den extra kostnaden det innebär att sköta sitt jobb.
Men det är inte bara för att det är ett sätt att motverka influensaepidemi i framtiden som karensdagen bör tas bort permanent. Huvudskälet är att den är djupt orättvis. På delar av arbetsmarknaden går det att undvika karensen genom att jobba hemma någon dag när en känner att en förkylning är på väg. Kanske kan den där dagen hemma också häva förkylningen så den aldrig blommar ut. På andra delar krävs närvaro. Varje dag, timme, minut hemma bokförs som frånvaro, frånvaro av inkomst.
På vissa delar av arbetsmarknaden kan du ta det lite lugnare om du är lite smådålig. På andra delar krävs din fysiska kraft i varje del av ditt arbete. Och ja, på vissa jobb ligger lönerna bra mycket högre än på andra.
Det är främst löntagare med lägre inkomster som drabbas av karensdag. Det går inte att beskriva karensdag i sjukförsäkringen som någonting annat än klasspolitik, som slår hårdast mot den som redan har det tuffast på arbetsmarknaden. Ett tillfälligt borttagande är ett steg i rätt riktning, men nog är det rimligt att permanenta bra politik.
Vi vet ännu inte vart coronapandemin tar oss, men vi vet att Sverige har en robust statsapparat med tillförlitliga myndigheter. Förutom att slå ett slag för borttagen karensdag vill jag ge två råd.
För det första: lyssna till tillförlitliga källor för råd och information om spridning. Oro sprider sig snabbare än viruset.
Och för det andra: tvätta händerna. Passa gärna på att nynna ”Internationalen” samtidigt.