UKÄ har själva internt beskrivit arbetet med rapporten som “Kamikazeprojektet”. Det framgick under seminariet som myndigheten höll om rapporten under fredagen. “Hur vi än gör kommer någon att bli arg”. 

En som just nu lär vara grinig är utbildningsministern själv. 

Mats Persson lanserade det hela med buller och bång som en utredning om “cancelkultur” efter regeringsskiftet. Med de orden lär han inför enkätsvaren ha mobiliserat samtliga akademiker som faktiskt upplever det något luddiga begreppet som ett stort hot.

Trots detta visade de sig vara färre än en procent. 

Pinsamt för Persson är bara förnamnet. 

UKÄ:s rapport är dock så gedigen och genomarbetad att Persson lätt kan plocka ett par minimala russin ur kakan ändå. För Dagens Nyheter kommenterade han resultaten som “värre än han trodde” och att “identitetspolitiken har gått för långt”. Frågan är bara var.

I DN viftar han också snabbt bort frågan som med marginal flest lyft som det största hotet mot den akademiska friheten: Politisk styrning. Den frågan har egentligen inte ens varit en del av UKÄ:s uppdrag från regeringen. 

Kvack. 

Föredömligt nog har UKÄ ändå låtit frågan vara en del av rapporten. Det säger sig själv att ingen seriös diskussion kan föras om den akademiska friheten om helheten inte inkluderas. 

Det hindrade dock inte UKÄ:s rapportseminarium från att bli en aning farsartad när en renommerad panel av professorer och företrädare aktivt tvingades undvika för långa diskussioner om institutionell frihet, etikprövning och forskningsfinansiering - alltså problemen som toppar enkätsvaren - då de var “vid sidan om ämnet”. 

Så vad har då UKÄ egentligen fokuserat på? Frågorna kretsar i huvudsak kring individuella akademiska frihet i relation till lärosätena. Påverkas man av drev? Av lågt i tak? Hur hanterar universiteten den här typen av frågor? Försöker någon - studenter eller rektorer - inne på institutionerna styra forskningen? 

Och ja, sådant sker. I fritextsvar uppger till exempel tio procent att homogenitet, likriktning, normanpassning och konformism begränsar den akademiska friheten. UKÄ-panelen svarar på dessa problem som vilken mellanchefstung planeringskonferens som helst: det finns riktlinjer på plats, möjligen brister implementeringen. Mer dialog behövs. Fortbildning i arbetsmiljö. Och så vidare.

Gällande dålig klassrumsmiljö lyfte Sveriges förenade studentkårers ordförande Jacob Fernert tidigt en självklar poäng: Så länge universiteten tvingas hålla sig till så billiga undervisningsformer som möjligt, det vill säga samla 300 pers i samma föreläsningssal ett par gånger i veckan, blir samtal mellan studenter och lärare ganska utmanande, särskilt om de skulle spåra. 

Men hoppsan, även det är en fråga om finansiering och därför utanför Mats Perssons beställning. 

Det finns ett varningens finger att lyfta här, vilket också gjordes av filosofiprofessorn Åsa Wikforss på plats hos UKÄ: internationellt kan vi se hur frågan om cancelkultur ofta används som en ursäkt för att öka den politiska styrningen av akademin. 

Det svenska systemet är dessutom särskilt känsligt för sådan styrning. De svenska universiteten är myndigheter, och därmed helt öppna för statlig inblandning. 

Ändå toppar Sverige listan över akademisk frihet i världen, påpekade moderatorn. 

“Det fungerar så länge staten är god”, blev svaret.