Men intresset från omvärlden är svalt. Irak är förknippat med död och våld, efter decennier av diktatur, krig, självmordsattacker mot civila och brutalitet från IS.
Det är synd, för det som sker nu är en motståndsrörelse ledd av den unga generationen som inte vill leva sina liv i mörker. De här ungdomarna växte upp under USA-invasionen av Irak 2003, under namnet ”iraqi freedom”. Men någon frihet har irakierna inte sett till. Tvärtom skapade intervention och en avsaknad av en plan för en övergång en ännu större katastrof i landet.
Det tog ett tag innan media uppmärksammade den nu pågående demonstrationerna.
Inte alla men många medier rapporterar enligt ett visst mönster, vare sig det gäller protester i Hongkong, Chile, Libanon, Irak eller Iran. Pliktskyldigt berättar man om:
Antal offer.
Någon som kräver någons avgång.
Att folk är missnöjda med korruptionen.
Antal dagar som demonstrationerna pågått.
Rapportering av det här slaget väcker inget engagemang. Den är platt, livlös.
Kultur och ledarsidor på riksnivå har varit knäpptysta. Aftonbladets ledarsida har inte skrivit en enda rad om varken upproren i Libanon eller Irak. Tidningen du just nu läser har knappt rört vid upproren i Libanon och knappt heller nämnt ett enda ord om Irak varken på nyhetsplats eller på ledarsidan.
Man brukar inom journalistiken tala om närhetsprincipen, ju närmare en nyhet står läsaren desto mer engagerar den. Så är det över hela världen och det är inget konstigt med det.
Men närhet är också något som kan skapas. När SVT och Sveriges Radio åker till Bagdad och intervjuar folk på plats och gör personreportage så kommer vi närmare varandra.
Inte bara det, under lång tid har irakier varit den största migrantgruppen i Sverige efter finländarna. Bara nu på senare år som syrierna har gått om irakierna.
För några år sedan kom en undersökning som visade att vi svenskar har flest Facebook-vänner i de nordiska länderna, därefter Irak.
Är det viktigt att även ledar- och kultursidor skriver om Irak, räcker det inte med notiser på nyhetssidorna? Ja, det är viktigt, dess utrymmen är till för att förklara de politiska skeendena och sätta saker i ett större sammanhang. Ledarsidor signalerar vad som är politiskt viktigt, kultursidorna vad som är själsligt.
En del menar att våra redaktioner lider brist på mångfald, en bred grupp av människor har en större kontaktyta än en homogen klick. Visst, men det räcker inte som förklaring.
Något har hänt efter valrörelsen 2014. Det politiska samtalet har blivit allt mer inåtvänt. Och det här gäller inte bara media.
I helgen hölls det årliga Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm där årets tema var ”rörelsen”. ABF gör mycket som är bra och håller i samtal som alltid lyfter andra länder, jag är själv involverad i sådana samtal. Men att inte ett enda samtal i helgen handlade om massrörelserna runt om i världen i form av protester mot det politiska och ekonomiska systemet är ett tecken i tiden. Även vänstern i bred mening blickar allt mer inåt.
Utvecklingen är farlig. Hur ska man förstå sig själv som rörelse, som parti, som samhälle om man inte kan förstå sin omvärld? Vi är fullt upptagna med att prata om migranter, samtidigt som vi bryr oss allt mindre om vad som händer utanför vår egen sfär.
På samma gång har informationsflödet aldrig varit så stort som nu. Via Instagram, Facebook, och Twitter har man kunnat följa irakierna i realtid från det så kallade Tahrir-torget (frihetstorget) i Bagdad.
Minut för minut kan vi se när kvinnor och män fyller väggarna med radikal konst i centrala Bagdad. På nätet sprids bilder på äldre kvinnor, många är änkor, som gör allt för att stötta de unga vid fronten. En del håller varandra sällskap sittandes i en ring och lagar mat till demonstranterna. Unga män som knappt flyttat hemifrån får lära sig att laga ris till folksamlingarna. Läkar- och vårdstudenter har pausat sina utbildningar för att istället plåstra om de sårade.
Ett samhälle i miniatyr har byggts upp runt torget i Bagdad med sjukvårdstält, bespisning, sovplatser och plats för tv där man kan se irakiska landslaget spela fotboll. En familj har skapat en liten minneslund där de skänker mat och dryck till de levande som en hyllning till deras unga son som dödades under protesterna.
Hittills har hundratals människor dödats av landets säkerhetsstyrkor som använder skarp ammunition och militär tårgas mot obeväpnade civila. Militär tårgas innebär att den är tio gånger starkare än vanlig tårgas. Och säkerhetsstyrkorna skjuter granaterna i huvudet och i kroppen på civila.
På sociala medier kämpar ungdomar med att fortsätta sprida vittnesmål till oss utanför.
Vi skulle kunna välja att bidra till den positiva utvecklingen och visa ungdomarna att de inte står ensamma.
