Alla vet att bemanningsbranschen växer. Under slutet av förra året gjorde den sitt bästa kvartal någonsin, och sett till hela 2013 omsatte de 35 största bolagen drygt 20 miljarder kronor. De flesta vet också att denna bransch dras med stora problem. Otrygghet, uppdelning i A- och B-lag, att anställda berövas kontroll över sin vardag, ja, över sin framtid. Ska du våga skaffa barn? Vad händer om du organiserar dig fackligt – och ställer krav – när du flyttar från skrivbord till skrivbord, från maskin till maskin, från beställare till beställare.

Snart är det en realitet för 150 000 svenskar. Att vara bemanningsanställd. Med allt vad det innebär. För vissa fungerar det, för andra blir det ett helvete.

Här har medierna ett oerhört viktigt uppdrag. Jag, och landets övriga journalister, får ideligen jublande pressmeddelanden från branschen, som i dessa varken signalerar vilja till självkritik eller -sanering. Snarare motsatsen. Det går ju så bra! Trenden är tydlig. Tjänsten som erbjuds möter en efterfrågan. Ett historiskt skifte på svensk arbetsmarknad.

I dessa framgångsberättelser som skickas ut möter vi bland andra Mattias, 26 år, som är ute på uppdrag vid Sveavägen i Stockholm. Han är anläggare inom bygg, och att konsulta med hjälp av ett bemanningsföretag verkar vara rena paradiset:

– Det fungerar som på vilket företag som helst, säger Mattias.

– De erbjuder bra villkor och även möjlighet till utveckling eftersom utbudet av jobb är så stort. Det är flexibelt, men under trygga former.

Det här är inget ovanligt, utan mer av regel, att näringslivet allra helst formulerar sina egna sanningar. En av journalistyrkets utmaningar är att vada genom den söta smeten för att hitta själva kärnan, hur det faktiskt ser ut.

Men vad händer när den som ska granska otrygga anställningsformer själv försöker överleva på en otrygg arbetsmarknad, själv är bemanningsanställd? Vågar den som är otrygg använda sin journalistik för att främja trygghet? Avslöja skitlivet när man samtidigt lever det?

Alla vet att branschen expanderar. Men hur många läsare, tittare och lyssnare vet att journalister är hårt drabbade av den balansstörda ordning där arbetsgivaren dikterar villkoren? För få, gissar jag. Stora medieföretag älskar nämligen bemanningsföretag. De startar egna eller använder sig av andra som redan finns och har specialiserat sig gentemot medier.

Under drygt ett år har jag samlat in vittnesmål från journalister som arbetar under sådana förhållanden. Jag tänker mig att det ska bli ett reportage längre fram. Kritiken är både skoningslös och gripande, den ifrågasätter ett förnedrande system och ger kropp åt dess konsekvenser. Att vänta med familjebildning för att allt svajar runt en. Att inte få låna pengar. Att inte kunna växa på sin arbetsplats, att knappt ens bli sedd av sina chefer. Men alla som vittnar vill vara anonyma. Du kanske är desperat, men det betyder inte att du vill såga av grenen du sitter på – speciellt inte när den är genomrutten.

Drygt en procent av svenskarna är anställda i bemanningsföretag. Andelen för journalister är högre, men otryggheten tar sig även andra former. Ungefär en av fem journalister har vikariat eller annan tillfällig anställning. Arbetsgivarna har förvandlat Lagen om anställningsskydd till sitt favoritredskap, inte minst hos public service.

– Jag har aldrig haft en fast tjänst och det är en otrygghet att inte ha en fast punkt att utgå ifrån, förklarade Jenny Seth häromåret då hon fick lämna Musikguiden i P3, efter att ha blivit utlasad för andra gången.

Journalister lever den utveckling som nu drar genom arbetsmarknaden. Detta faktum borde väl fylla medierna med inkännande skildringar och drivna granskningar. Men fungerar det verkligen så? Att vara bemanningsanställd kan vara förenat med skam, med en känsla av misslyckande och att inte räcka till. ”Jag tänker ofta på vad det är som är fel på mig. Jag får ju aldrig chansen”, berättar en journalist som arbetar på en av landets största tidningar, men via bemanningsföretag.

Bara det kan vara ett hinder, att konfronteras med den som har det som du, att tvingas se något som speglar din belägenhet.

Det verkligt problematiska är nog ändå hur relevant medier som prioriterar annat – vinst, flexibilitet, synergier – framför att ge anställda en dräglig tillvaro, tycker att det är att granska andra delar av bemanningsbranschen.

Ett exempel är Dagens Nyheter. Idag leder Peter Wolodarski en tidning som lutar sig mot Bonnier-ägda Marieberg media, ett bemanningsföretag som hyr ut till inte bara DN utan även till Expressen, Dagens Industri, TV4 med flera. Det är ingen tillfällig lösning. Det är tidningens personalpolitik.

Jag försöker se ett scenario framför mig där han på ett redaktionsmöte säger: ”Det här med bemanningsbranschen, en hel del verkar fara riktigt illa där. Nu granskar vi!” Jag försöker, men det går bara inte. Det är inte bara enskilda journalister som behöver fundera på vilka grenar som kan kapas.

Nu kommer det ibland granskningar, även i medier som använder bemanningsföretag, men jag saknar det systemkritiska – att gå från nedslag i en tendens till slutsatsen att en otrygg arbetsmarknad är destruktiv ur ett samhällsperspektiv.

Jag tror inte vi ska underskatta effekten av bemanningsanställda journalister. Jag hör ibland att det handlar om en sällsynt gnällig och bortskämd yrkesgrupp. Sant eller falskt, frågan kvarstår: Vad får vi för medier om rädsla till sist blir den starkaste drivkraften?