En lag som kriminaliserar att någon kränks på grund av kön, ålder, etnicitet eller sexualitet. Det är vad landets socialdemokratiska parti föreslagit. Det handlar om att bejaka tolerans, enligt politiker. Men journalisten jag talar med – och många av hennes kollegor – fruktar att lagens tillämpning kommer att mutera. Att den inte används för att bekämpa diskriminering utan för att sabotera mediers granskning av just politiker.

”Socialdemokraterna har kritiserats på sin Facebook med anledning av lagen”, säger journalisten. ”Men alla negativa kommentarer har raderats. Alla som skrivit sådant har kastats ut från sidan. Inger det förtroende? Hellre markera nu än vänta tills det har gått för långt.”

Ryssland är hennes mardröm. Slutstationen. Där drabbas journalister av trakasserier och attentat. Där har makten och de största mediekanalerna ingått symbios. Där har en nationalistisk politiker formulerat ett förslag som ska skydda presidentens ”heder och värdighet”. Presidenten heter Vladimir Putin. Den som förolämpar honom ska riskera tre års fängelse. Eller dubbelt upp om det sker massmedialt. Sannolikheten att censurkravet stoppas är mikroskopisk. Ryssland har redan kriminaliserat förolämpning av statens representanter (dock med mildare påföljd). Att posta en meme där Putin rider barbringad på en pansarvagn och säger: ”Ukraine? No. Mykraine.” Inte okej. Anses vara ärekränkande.

Auktoritära ledare har ingen humor. Men de har intresse av att upprätthålla status quo. Hellre hyllande propagandaverktyg än oberoende medier. Kritik förvandlas till förolämpning.

Fenomenet är globalt, detta att krympa åsiktskorridoren – ja, här existerar den – genom skamlöst politiserad juridik. Ryssland kan studera sina repressiva grannar: Azerbajdzjan, Kazakstan, Vitryssland. De gör vad de kan för att utplåna yttrandefrihet. Driva i en tv-show med Egyptens president Muhammad Mursi? Förolämpning. Domstolen väntar. När thailändska studenter sätter upp en satirisk pjäs med udden riktad mot det egna kungahuset? Stränga straff, beivrade av landets junta. När en honduransk journalist rapporterar om en tidigare åklagare? Tio års fängelse för ärekränkning. Och den saudiska teokratin piskar bloggare som ”förolämpat islam”.

Det finns hur många fall som helst.

”Man måste kunna kritisera politiker för att leva i demokrati”, säger Jonathan Lundqvist på Reportrar utan gränser. Godtycklig lagstiftning lägger ett lock över yttrandefrihet. Demokrati larmar, diktatur är tyst.

Det är omöjligt att inte nämna Turkiet i det här sammanhanget. EU:s bästa vän, betrott ett outsourcat flyktingmottagande. Samtidigt ägnar sig president Recep Tayyip Erdoğan åt att kväva medier. Turkiet praktiserar en republikansk motsvarighet till majestätsbrott. Det sker i industriell omfattning. Landets åklagare processar uppemot 2 000 anmälningar om att presidenten har kränkts. ”Jag är oförmögen att läsa upp de skamliga förolämpningarna. Jag rodnar”, säger justitieministern till parlamentet.

Nyligen skrev Per T Ohlsson i Sydsvenskan att Morgan Johansson (S) har en uppsyn som påminner om seriefiguren Sluggo. Plumpt, absolut. Men väl inom ramarna för vad som kan uttryckas offentligt i en demokrati. Turkiet, däremot ... En läkare delar en meme som visar Recep Tayyip Erdoğan bredvid Gollum, den lömska karaktären i Sagan om ringen. Konsekvensen blir att han avskedas från sitt jobb. Därefter inleds en utredning som kan sluta med två års fängelse. Han misstänks för att ha förolämpat presidenten.

Situationen är absurd. Tilltagande obehaglig. Som att en man har anmält sin fru för att ha förolämpat Erdoğan. Det ska ha ägt rum i hemmet, men han spelade in. ”Även om det vore min egen far som förolämpade presidenten, skulle jag inte förlåta”, säger anmälaren till turkiska medier. Nu har Turkiet alltså kommit till den punkten. Angiveri. För en månad sedan gjorde tungt beväpnad polis tillslag mot en 13-årig pojke. Även han misstänkt för att ha förolämpat presidenten, genom att kommentera på Facebook. Ett ”hemligt vittne” ska ha stått för anmälan.

Gränsdragningen mellan kritik och förolämpning är flytande i Turkiet. Nu senaste menade Erdoğan att det inte är någon skillnad mellan en terrorist som håller en bomb och en som håller en penna. Den inställningen belönar EU med ett legitimerande avtal.

Exakt hur falskt kommer det att låta nästa gång EU kritiserar Ryssland för att kränka yttrande- och pressfrihet? Hur hantera Ungern där ”åsikts-, yttrande- och pressfriheten”, enligt Fidesz, ”inte längre är ett självändamål utan tjänar samhällets integration”? Hur trovärdigt att påtala att Polen förstör public service?

EU har öppnat en dörr som borde ha förblivit stängd.