Svårt för ett litet vitt barn i en välfärdsstat att ta till sig och sätta in i ett sammanhang. Inte heller när jag några år senare själv bad min moster förklara texten i Billie Holidays ”Strange Fruit” blev det värst mycket lättare att förstå.

Southern trees bear a strange fruit

Blood on the leaves and blood at the root

Black bodies swinging in the southern breeze

Strange fruit hanging in the poplar trees

Det skulle ta en bra bit in i mitt liv, innan jag började begripa något om rasism. Först i vuxen ålder kom jag att successivt inse och ta till mig vidden, djupet, av rasismens och kolonialismens gift i världen. Delvis beror det på att jag levde mina första 15 år i glesbygd i norra Hälsingland och fram till högstadiet i princip aldrig träffade människor med utomeuropeisk bakgrund. På högstadiet fanns ett brödrapar vars mamma var svenska och vars afrikanska pappa de aldrig träffat, samt ett adoptivbarn från Sydostasien. Alla använde n-ordet och sa n-boll, men rasism talades det aldrig om.

Visst nämndes den transatlantiska slavhandeln i någon historiebok, men knappt mer än så. Att Sverige också deltog och hade en egen slavkoloni togs så vitt jag minns aldrig upp. Inte heller att Sverige var världsledande inom rasbiologi och att nazisterna kom hit för att lära sig den rasism som var dåtidens etablerade vetenskap.

Eftersom det tog så lång tid för mig att få ens grundläggande insikter om rasism har jag viss förståelse för pappafeminismen – för de män som först när de får egna döttrar börjar bekymra sig över sexism och könade orättvisor. Bättre sent än aldrig.

I Sverige är färgblind antirasism en inflytelserik ideologi. Hudfärg ska inte spela roll. Men de som varje dag får sin svenskhet ifrågasatt på grund av sitt utseende låter oss förstå att en sådan antirasism är kontraproduktiv. Forskning visar att i själva verket är hudfärg bland det första vi lägger märke till, jämte kön och ålder.

”What cannot be measured cannot be managed.” Det som inte mäts kan inte åtgärdas. Citatet brukar tillskrivas Mark Twain, men det spelar mindre roll. Ska vi kunna åtgärda rasistisk diskriminering, hatbrott och liknande behöver vi veta mer om de mönster och effekter denna dimension av ojämlikhet har. Bristen på verktyg för att mäta utsatthet kopplad till föreställningar om ras och religion försvårar arbetet med att skapa ett mer jämlikt och inkluderande samhälle.

Som en av landets mest produktiva forskare inom området, Tobias Hubinette, konstaterat, råder närmast beröringsskräck i Sverige inför en mer systematisk kartläggning. Påfallande är att det särskilt är majoritetssvenskar som är negativt inställda. Men även bland romer och samer finns – av lätt insedda skäl – ett motstånd.  Malmöpolisens olagliga romregister och statens skallmätning av samer under tidigt 1900-tal har nu ingenting med jämlikhetsdata att göra, som tvärtom har sin utgångspunkt i frivillighet och varje människas okränkbara värde.

Afrosvenskar har varit pådrivande i att Sverige i likhet med andra jämförbara länder ska börja samla in frivillig, anonymiserad statistik, så kallad jämlikhetsdata. Botkyrka och några andra kommuner har börjat använda metoden, och förra året publicerade Institutet för framtidsstudier en rapport om genomförd pilotstudie på uppdrag av Diskrimineringsombudmannen, som drar slutsatsen att metoden kan vara ett värdefullt verktyg.

Feministiskt initiativ och Vänsterpartiets är sedan de senares kongress nyligen de enda partier som uttalat stöd för Jämlikhetsdata. Det är hög tid att se denna typ av statistik som lika självklar som att vi kartlägger ojämlikhet kopplad till klass och kön.