BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De allra flesta på vänsterkanten har en djupt känd övertygelse om att religion och politik inte ska blandas samman; det har även jag. Politiken får aldrig bli religiös. Argument i politisk debatt ska aldrig hämtas från de uppenbarade skrifternas värld – så är det för mig och så anser de flesta inom vänstern. Men får politiker vara religiösa? Givetvis måste de få vara det. Att hämta inspiration från världsreligionernas etiska kärna (som är sig lik överallt) är inget problem. En politiker måste kunna gå i kyrkan, synagogan eller moskén och utöva sin religion utan att det ses som något negativt.
Att spalta upp frågan så ser glasklart ut. I praktiken är det dock aldrig glasklart. Om jag medverkar i en gudstjänst i Svenska Kyrkan (det händer) har jag inte den blekaste aning om vilka som sitter i kyrkbänkarna. När jag under ett fördrag i en församling proklamerade min syn att Jesus – denne sociale radikal – verkligen dog på korset, möttes jag av oerhört fundamentalistiska svar från många av åhörarna; någon av dem var säkert sverigedemokrat.
Den nyss avgångne Mehmet Kaplan är troende muslim men inte bara det: Han har också en etnisk tillhörighet utöver sin svenska identitet. Mehmet Kaplan är svensk med turkisk bakgrund. Att ha flera identiteter är bra, det brukar alla på vänsterkanten inklusive jag själv, alltid framhålla. Men påverkar hans etniska identitet också hans politiska hållning? Jag gissar det. Men när jag nu försöker svara på den frågan känner jag direkt att det är ett område som jag helst inte ens vill beträda: I min värld är etnicitet helt underordnat kategorier som kön, klass och mänskliga rättigheter och det går aldrig att generalisera utifrån etnicitet.
Men jag tror inte att det var en slump att Mehmet Kaplan under en omröstning om ett erkännande av folkmordet på armenierna 2010 i riksdagen kvittade ut sig så att han inte behövde rösta på den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet). För mig är det svårsmält att detta folkmord inte unisont erkänns. Men för den som delvis vistas i en svensk-turkisk diaspora är det nog, tyvärr, långt mer komplicerat. Jag har mött äldre svenskar med turkisk bakgrund som blivit fruktansvärt upprörda när detta folkmord kommit på tal. Hur förklara den upprördheten? I sista hand bottnar den i att integrationen helt enkelt inte har fungerat.
På samma sätt står det ganska klart att många av dem som upprörts allra starkast över Mehmet Kaplan är svenskar som har kurdisk bakgrund. Den turkiska regimen är allmänt auktoritär och förföljer på ett avskyvärt sätt den kurdiska minoriteten. När det visar sig att Mehmet Kaplan har haft varaktiga kontakter med en person som står Recep Tayyip Erdoğans parti AKP nära och att Yasri Khan vid några tillfällen gett uttryck för sympati med Recep Tayyip Erdoğan – ja, då tar det hus i helvete. För bara några månader sedan utbröt våldsamma konfrontationer i Fittja när en deltagare i en prokurdisk demonstration besköts och några dagar senare en bomb exploderade i en turkisk föreningslokal. En kort tid därefter hölls glädjande nog en gemensam kurdisk-turkisk demonstration mot våld.
Jag är ense med de svenskkurder som rasar över Recep Tayyip Erdoğans politik. Men jag tycker mig också se att denna rättfärdiga ilska också lätt kan slå över i angrepp av mer konspiratorisk art, som när det hävdas att Miljöpartiet (i stor skala?) infiltrerats av islamister. Inga belägg finns ju för det.
Det finns en yrvakenhet i Sverige som handlar om hur lite politiker och allmänhet i gemen vet om konflikter mellan svenskar med olika etnisk bakgrund – konflikter som har sin grund i de länder de råkar komma från. Ytterst beror det på att segregationen är så djup att få debattörer och politiker har något liv i andra världar än de etniskt svenska.
Jag skrev att hälften av energin i jakten på Miljöpartiet hämtas ur borgerlig motvilja mot detta parti. Men vänsterns handfallenhet är slående. Identitetspolitisk ängslighet gör många på vänsterkanten livrädda för att bidra till den islamofobi som idag växer. Samtidigt värjer sig samma vänster med rätta mot ett slags allmän försvenskningsidé – skaka hand eller lämna landet! – som gör det svårare för en svensk medborgare att bära flera identiteter. I grunden är dessa tillkortakommanden ett uttryck för segregationens och klassamhällets begränsningar av allas vår tankeverksamhet.
